Att acceptera lidande.

Är det möjligt att blomstra under ett svårt psykiskt lidande?

Livet känns meningslöst. Det finns inget hopp eller ljus i sikte. All känsla av glädje och lust är borta. Du känner en tyngd i hela din kropp, samtidigt känner du dig tom inuti. Utanför är allting svart. ”Vad är det för mening med att jag finns?”, tänker du. ”Hur kan en sådan svag och värdelös människa som jag ha ett existensberättigande?”, är en annan vanlig tanke du har.

Du ser ingen annan utväg från din själsliga smärta än att göra den slutgiltiga och definitiva handlingen att ta ditt liv. ”Det är bäst för alla om jag inte finns”, säger du med övertygelse till dig själv.

I ditt förlamande lidande, i din mörkaste och svåraste stund, så frågar någon dig: ”Är det möjligt för dig att blomstra när allt inuti och utanför dig är ett ökenlandskap?”

”Vilken jävla fråga! Hur kan denna någon ens komma på tanken att ställa en sådan idiotisk och respektlös fråga när jag är så nära att ta mitt eget liv?! Denna någon förstår uppenbarligen ingenting om hur jag lider och plågas. Denna någon har uppenbarligen själv aldrig varit i detta mörker jag befinner mig i. Dra åt helv…”

Nej, hur skulle det kunna vara möjligt att hitta ljus när allting är svart? Hur skulle det kunna vara möjligt att känna att livet är gott, rättvist och meningsfullt när du är på väg att förlora kampen om din överlevnad? Hur skulle det kunna vara möjligt att hitta dig själv igen, att känna att du är en god människa med många fina egenskaper och förmågor?

”Kampen om överlevnad.” Att kämpa, att slåss, att kriga mot sina inre demoner. Att inte ge upp. ”Du måste fortsätta att kämpa!”, uppmanar alla omkring dig.

Men hur kämpar, slåss och krigar man mot en osynlig fiende? Hur ska man orka kämpa, slåss och kriga mot en fiende som aldrig vilar, som slåss tillbaka från morgon till kväll? Hur hittar man kraft när man aldrig får frid?

Vem som helst kan förstå att det är en omänsklig och omöjlig uppgift. ”Jag orkar inte mer, snälla låta mig slippa denna svåra tillvaro”, är en helt förståelig tanke du har.

Men tänk om det inte handlar om att kämpa, slåss och kriga mot sitt psykiska lidande? Tänk om det istället handlar om att ha modet att lägga ner sina vapen och se vad som händer då? Kommer fienden att följa ditt exempel? Kanske kommer du att upptäcka att när du slutar att kämpa emot, så minskar det psykiska lidandet?

Är det möjligt att känna ett slags inre lugn genom att vägra att kriga mot den själsliga smärtan? Är det möjligt att uppleva en inre trygghet, trots att livet känns mörkt, ångestfyllt, och kaosartat?

Tänk om någon säger att: ”Det är mycket svårt, men, jo, det är möjligt.”

Hur kan det vara möjligt? Alla krig – både yttre och inre – handlar om rädsla och kontroll. Vi krigar mot vårt psykiska lidande för vi är rädda att lidandet ska ta över helt, smärta ännu mer, om vi inte kontrollerar lidandet genom att kämpa emot det. Men ju mer vi kämpar och slåss, ju mer vi försöker kontrollera den psykiska smärtan, desto mer lidande och kaos skapar vi för oss själva och i vårt liv.

Att lägga ner sina vapen, att sluta kriga, innebär inte att ge upp eller att man har förlorat slaget. Det är inget misslyckande, eller tecken på att man är svag och värdelös. Tvärtom, att lägga ner sina vapen är början på en konstruktiv förändring och en rörelse bort från det psykiska lidandet. Att gå emot sin rädsla och våga släppa kontrollen är att skapa en inre frid och ett inre lugn.

Kanske man kan uttrycka det som så, att man skapar åt sig själv ett inre rum, eller en inre plats, där man känner sig lugn, trygg och skyddad. I detta inre rum kan man vila, och hämta kraft och energi. I denna inre plats finns det ingen kamp, inget mörker eller fulhet. I ditt inre rum finns inget lidande.

Detta att sluta kämpa mot sin psykiska smärta kallas acceptans inom-buddhism. Acceptans av ens psykiska lidande, eller sjukdom, handlar inte om att passivt finna sig i att man mår dåligt och att ens liv är skit.

Acceptans handlar om att ändra sitt förhållningssätt till lidandet; det vill säga, att inse att kamp och krig endast föder mer lidande och förödelse.

Acceptans är första steget mot en konstruktiv förändring  mot mindre lidande och kaos. Acceptans och förändring är alltså två sidor av samma mynt. När man har nått acceptans så infinner sig ett inre lugn och en inre trygghet även om man fortfarande känner en själslig smärta och livet fortfarande kan vara kaosartat.

Återigen, detta inre lugn och denna inre trygghet gör att energi och kraft frigörs till ens återhämtningsprocess. Man får ett lugn som gör att man kan tänka klarare och som gör att man tydligare kan se olika vägar och alternativ ut ur det psykiska lidandet.

Ur acceptans kan ett frö av hopp börja att gro inom en. Hopp om att det finns ett slut på lidandet och att livet kan bli bättre.

Acceptans börjar ofta med ett enkelt konstaterande som: ”Ok, jag mår psykiskt dåligt. Detta är min verklighet just nu.” Man erkänner alltså sitt psykiska lidande. Man erkänner sin fiende och bekräftar sin fiende; ”Jag ser dig, jag vet att du finns i mitt liv, men jag tänker inte längre kämpa emot dig.”

Vidare så beskriver man sitt mående på ett sakligt sätt, men utan att döma eller värdera. Ungefär som om man skulle ge någon en vägbeskrivning. Det finns inga känsloladdade ord i en vägbeskrivning.

Man börjar se sig själv, och sitt lidande, från ett utifrån-perspektiv. Det är som att se på en annan person som man håller kär – en anhörig, en vän, ett husdjur  – och som man känner empati för i hens lidande.

Skulle du döma denna andra person om hen mådde som du gör och befann sig i din situation? Troligen inte, eller hur? Vad skulle du säga till denna andra person? Hur skulle du kunna stötta denna andra person i både ord och handling?

Vad eller vem är det som säger att du inte kan känna empati för din egen person, inte döma dig själv och i ord och handling stötta dig själv som du skulle göra för en älskad närstående?

Vad är det som gör att ditt lidande är mindre värt att lindra än någon annans?

 Vad eller vem är det som säger att känna kärlek till sig själv är mindre viktigt än att känna kärlek till en annan människa?

Att tänka och se på sitt psykiska lidande utifrån – och att sakligt beskriva lidandet utan att döma eller värdera det - kan ge upplevelsen av att äntligen komma ut ur en tät dimma. Ute ur dimman behöver man inte längre stappla omkring med rädsla för att falla, och desperat svinga sitt svärd mot en osynlig fiende.

När du kan känna empati för din egen person, ditt eget lidande, så börjar också en önskan om att lindra ditt lidande att växa inom dig. Denna önskan kan leda till du börjar se möjligheter till positiva förändringar istället för att se begränsningar.

 Ett frö av acceptans ha börjat gro inom dig. Ett frö av kärlek till din egen person har börjat växa inom dig.

Denna kärlek är inte egocentrisk i ordets negativa bemärkelse, utan är en önskan och en vilja att ta hand om dig själv och må bra. Precis som en kärlek till och en vilja att ta hand om en annan person du håller av.

Det är väldigt svårt att se något fel, eller någon egentlig skillnad, i båda formerna av kärlek och önskningar att lindra lidande, eller hur?

Sannerligen, du har börjat att gå från att endast kämpa till att blomstra. Du har börjat känna empati för din egen person och börjat odla en önskan om att lindra ditt lidande.

Du är på väg att bli en vacker blomma i ett ökenlandskap.

 

 

Ha det fint och ta hand om dig.

Janne Tikkanen