Återhämtning som en process snarare än ett resultat.

2017-02-27.

Detta är en slags fortsättning på texten ”Återhämtning”, som var ett försök att beskriva och ge en känsla för de filosofiska influenser som finns inbyggda i begreppet återhämtning som en process från en psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom (sett ur ett brukar/patientperspektiv).

Några av de influenserna kommer från filosofiska skolor som ”fenomenologi” och ”existentialism”, och från dem tagna begrepp som ”upplevelse”, ”mening” och ”autenticitet.”

I synen på återhämtning som en process finns även starka influenser från en av grundarna till den humanistiska psykologin, Carl Rogers, och hans personcentrerade förhållningssätt till psykoterapeutisk behandling. Vilket bland annat innebar att han hade en stark tro på personens/patientens egen vilja och förmåga att läka sig själv.

I föreliggande text ska jag försöka beskriva och förklara vad jag menar med återhämtning som en process, snarare än som ett resultat, på ett mer konkret sätt och med exempel från min egen återhämtningsprocess. Jag ska även berätta om de två större faser i min personliga återhämtningsprocess som jag har kunnat identifiera; från fokus på sjukdomen till fokus på självkännedom.  

Dock ska läsaren vara medveten om, och hålla i minnet, att varken texten ”Återhämtning” eller denna text, representerar en syn på återhämtningsprocessen som alla med en psykisk ohälsa eller sjukdom delar. Begreppet ”återhämtning” kan ses på många olika sätt – t ex som ett ”resultat” – och även de som i stort delar min syn på återhämtning som en ”process”, kanske inte nödvändigtvis skriver under på alla mina tankar och idéer om vad processen innebär och innehåller.

Alltså, läsaren bör läsa med kritiska ögon, och endast ta till sig de saker om återhämtning som en process, som känns rätt och rimligt för en själv. Har du lagt märke till att du känner i kroppen när något känns rätt eller sant? Jag kallar den känslan för ”resonans” och det är din egen sanning och det som är rätt för dig som ”resonerar” i dig. Var uppmärksam på och lyssna till den resonansen när du läser denna text eller andra texter på hemsidan.

 Det är ofta klokt att åtminstone vara öppen för och lyssna till andras tankar och idéer, och andras råd och tips, men man bör alltid göra sin egen bedömning och utvärdering om den information man får till sig är relevant för en själv, och går att överföra till och tillämpa i ens egna liv, eller inte. Låt oss gå in på huvudtemat för denna text.

 

 

Återhämtning som en process. På både gott och ont.

Först vill jag repetera den helt grundläggande aspekten av återhämtningsprocessen: Processen är en unik och en djupt personlig angelägenhet. Varför? Därför att personer som drabbas av en psykisk ohälsa eller sjukdom först och främst är unika individer, med allt vad det innebär i olikheter i form av behov, värderingar, intressen, förmågor, färdigheter, livssituation, osv.

Detta innebär att det inte finns en universallösning, en instruktion eller en metod som passar och fungerar för alla som återhämtar sig från t ex en bipolär sjukdom. De strategier, levnadsvanor och rutiner som fungerar för mig för att hålla min sjukdom i schack, kommer nödvändigtvis inte att fungera för någon annan med en bipolär sjukdom.

 Mitt förhållningssätt till min bipolära sjukdom – eller sårbarhet som jag föredrar att kalla sjukdomen/diagnosen – är inte heller något som tilltalar alla med en liknande sårbarhet.

Ja, det är på både gott och ont att återhämtningsprocessen är en sådan öppen historia med få svar som är absoluta angående ”vad” och ”hur” göra för att hålla sig frisk och leva ett gott och meningsfullt liv.

Den jobbiga, ”onda” aspekten upplever vi nog främst när vi precis har fått vår diagnos och på allvar ska börja vår återhämtningsprocess, eller resa, mot mer kontroll över sjukdomen och makt över våra liv och vår framtid (jag utgår från att man har accepterat sin sjukdom och nu är motiverad att med både hjälp från andra och på egenhand börja ta kontroll över sin bipolära sjukdom).

En av många anledningar till den jobbiga starten är att de viktiga och riktiga råd och rekommendationer som vi får från hälso- och sjukvården är generella riktlinjer som inte är anpassande efter individen (med få undantag för vissa specialistmottagningar). De är inte anpassade efter din personlighet, dina värderingar, vad du anser gör ditt liv meningsfullt, din nuvarande livssituation, etc. De är ofta helt och hållet anpassade efter en ”typisk” bild och uppfattning av vad en bipolär sjukdom är och hur dess symptom manifesterar sig hos en person som har den.

Så hur bra och goda de råden och rekommendationerna än är, så kan det i början av ens återhämtning kännas överväldigande med alla dessa råd om rutiner kring kost, sömn, motion och all annan information om ”vad du måste tänka på och göra” för att hålla dig frisk. Även om vårdpersonalen ger ett medmänskligt och respektfullt bemötande så kan man uppleva att allt fokus ligger på ens sjukdom och på allt det som inte fungerar i ens liv. Jag som en människa hamnar i bakgrunden. Mina styrkor verkar som bortblåsta eller oviktiga.

 Alla dessa rutiner och andra saker man ska tänka på och göra för att hålla sig frisk, kan i början ge intrycket av att ens framtida liv kommer bli oerhört fyrkantigt och tråkigt, eftersom all ens tid och energi kommer gå åt till att följa och upprätthålla alla dessa rutiner. Detta kan också ge intrycket av att man är väldigt skör och sårbar för svängningar i humör och energi om man skulle råka eller vilja vara spontan och gå utanför ens fyrkantiga levnadsvanor.

Jag upplevde det ungefär på det viset i början av min återhämtning. Jag upptäckte dock efter ett tag, att det fanns utrymme för mig att forma min egen process och som inte på något sätt innebar ett fyrkantigt och tråkigt liv, och inte heller med svängningar i humör och energi om jag inte strikt följde alla råd och rekommendationer.

Men, det finns även positiva aspekter och möjligheter i att återhämtningsprocessen är en öppen historia. Att den är en unik och en djupt personlig process. Vi kommer in mer på det alldeles strax, men eftersom dagens psykiatriska vård och behandling i de flesta fall (det finns fina och goda undantag), inte är personcentrerad, så är det upp till oss drabbade själva att göra vår återhämtning till en unik och en djupt personlig process.

Det ideala ur ett återhämtningsperspektiv skulle vara en vård och behandling som gav oss utrymme att upptäcka, utforska och forma vårt eget sätt att återhämta oss på. I den processen ingår det att göra både misstag och framsteg. Jag skulle vilja påstå att göra misstag på vägen är en nödvändighet för att lära sig och för att upptäcka sina skräddarsydda svar på vad och hur göra för att leva ett fullvärdigt liv med psykisk sjukdom.

Det kan exempelvis handla om en person med bipolär sjukdom som vill testa att kontrollera och leva med sin sjukdom utan någon psykofarmaka. Så länge den personen av sin läkare har blivit informerad om riskerna och eventuella konsekvenser av sitt val och beslut – jag förutsätter att personen ifråga har övervägt för- och nackdelar och verkligen förstår vad hens val och beslut kan innebära – anser jag personen ska få testa det och genom erfarenhet lära sig om det är möjligt eller inte. Jag förutsätter även att personen ifråga har vissa grundläggande och teoretiska kunskaper om sin specifika diagnos samt en del praktiska strategier att ta till om och när hen sviktar i humör och energi.

Något tillspetsat kan man säga att hälso- och sjukvårdens fokusering på resultat – att lindra symptom, att uppnå ett behandlingsmål – kolliderar med synen på återhämtning som en process. I den bästa av världar skulle de två synsätten på återhämtning komplettera varandra; vårdpersonalens kunskaper och expertis och patientens expertis på sig själv, sitt liv och sina erfarenheter av sjukdomen, skulle komplettera varandra i en öppen och ärlig dialog som utmynnar i den bästa vägen framåt för patientens återhämtning. En återhämtning där målsättningar känns viktiga och meningsfulla för patienten att uppnå, inte för vårdpersonalen.

 

 Min återhämtningsprocess. 1. Lära känna sjukdomen. 2. Självkännedom.

Med ovansagda om vårdens icke personcentrerade vård och behandling, vill jag ändå påstå att i början av ens återhämtningsprocess så kommer ett sjukdomsfokus snarare än ett personfokus vara både ofrånkomligt och nödvändigt. Inte endast från vårdens sida utan även från ens egen sida.

För att överhuvudtaget kunna ta kontroll över sin bipolära sjukdom, så måste man veta vad det är man ska kontrollera och hur man ska kontrollera detta vad. Vi måste med andra ord börja med att skaffa oss både teoretiska kunskaper om bipolär sjukdom och praktiska strategier för att hålla oss friska. Sedan handlar det om att öva sig på att omsätta sina teoretiska kunskaper till konkret handling, och öva sig på att aktivt använda sig av sina strategier regelbundet och kontinuerligt.

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är med relevant, djup och bred kunskap om sin specifika typ av bipolär sjukdom. Både teoretiska och praktiska kunskaper. Du kommer aldrig att hålla dig frisk en längre tid om din enda metod för att kontrollera sjukdomen består av att ta stämningsstabiliserande medicin. Det finns personer med bipolär sjukdom som håller den under kontroll genom gedigna kunskaper utan att ta någon medicin, men tvärtom är inte hållbart i längden.

Men detta är ett komplext ämne. De som klarar att leva ett bra liv med en bipolär sjukdom med teoretiska och praktiska kunskaper, men utan någon psykofarmaka, kan göra det av många olika och andra orsaker än deras kunskaper. Exempelvis kan de ha en socioekonomisk situation eller en arbetsplats som underlättar för dem att hålla sig friska utan mediciner. Till exempel är det väldigt svårt att kontrollera sin sjukdom, med eller utan mediciner, om ens ekonomiska situation är svår, och man ständigt känner en stress och oro över om man ska överleva rent ekonomiskt även denna månad.

Kom ihåg, det är vanskligt att generalisera vad som fungerar eller inte för personer med en bipolär sjukdom (även med samma typ av bipolär sjukdom) för att kontrollera sjukdomen och kunna leva ett fullvärdigt liv med arbete, studier, familjeliv, osv.

Vi är unika individer med olika förutsättningar och det därför helt grundläggande att återhämtningsprocessen är anpassad efter främst individen, inte sjukdomen, och den enskilda individens förutsättningar, behov, värderingar, livssituation, osv. Annars kan de ”varför” jag ska ta hand om mig själv och hålla mig frisk bli någon annans ”varför.”

Om inte min återhämtningsprocess känns viktig och meningsfull för mig, om inte svaren på mina ”varför” kommer från djupet av mig själv, så blir det svårt att hålla sig motiverad över en lång tid och kontinuerligt göra de saker som krävs för att hålla sjukdomen under kontroll och leva ett bra liv. För det går inte att komma runt detta faktum; att regelbundet och kontinuerligt använda sig av de rutiner och strategier som fungerar för en för att hålla sjukdomen under kontroll är helt nödvändigt. Det räcker inte med att aktivt använda sig av dem under tre månader. Man måste aktivt använda sig av dem varje dag, 12 månader om året.

Jag tror att läsare nu förstår varför det är helt grundläggande att återhämtningsprocessen måste vara individanpassad, och varför processen måste kännas och upplevas viktig och meningsfull för personen ifråga.

Vem varken vill eller orkar göra någonting varje dag, år efter år, om man inte känner att aktiviteten är meningsfull och viktig för en?

Återhämtning är en aktiv process. Den är handlingsorienterad. Det räcker inte med att ha djupa och breda teoretiska kunskaper om sin bipolära sjukdom. Om man vill hålla sig frisk, så måste man omsätta teori till praktik. Vad man vet i huvudet måste manifestera sig i beteende.

För det krävs det motivation, och vad som motiverar en är högst individuellt. Det är inte säkert att formuleringar som ”jag vill hålla mig frisk” eller ”jag vill aldrig igen uppleva en svår depression” är särskilt motiverande för en. Dessutom är de generella och ganska ”urvattnade” formuleringar och målsättningar. Bättre då att fråga sig de så viktiga ”varför”-frågorna; varför vill jag hålla mig frisk?, och sedan formulera mer specifika svar. Ofta handlar de svaren inte om några spektakulära saker, utan vad som gör livet värt att leva för en handlar i de flesta fall om vardagliga saker.

Svaren på dessa varför och vad frågor ska komma från djupet av din själ. Svaren ska vara viktiga och meningsfulla för dig. Inte för någon annan. Det ska inte vara svar som du tror att närstående vill höra, eller som du tror du ska svara för att vara en duktig patient. Svaren ska komma från djupet av din själ. Svaren kan komma att ändras på din återhämtningsresa, och det är helt ok. Det viktiga är att svaren tänder en gnista av motivation hos dig att börja röra dig framåt och komma vidare i din återhämtningsprocess. Om än med små steg. Små steg framåt är bättre än att stå kvar på samma plats. I synnerhet om den platsen är full av lidande, mörker och kaos. Börja gå, sätt en fot framför den andra. Ta det i din egen takt.

Alltså, det är helt grundläggande att svaren på dina varför, vad och hur är dina, och endast dina svar. Om det längst resan och processen visar sig att något av dina svar var felaktigt, orimligt, orealistiskt, etc., så har du lärt dig något nytt. Om och när det inträffar så är det mest viktiga att korrigera sitt sätt att tänka och sina strategier. Så länge man gör det, så finns det inga misslyckanden. Det finns endast hinder och problem, och alla hinder går att komma runt och alla problem går att lösa, eller hur?

Jag vet att det inte känns så när man mår som sämst och livet känns som mest hopplöst. Men faktum kvarstår; otaliga personer med bipolär sjukdom har börjat med små steg, och lever idag liv med mening, glädje, kärlek och hopp. Vad är det för skillnad på dig och dem? Vad eller vem är det som säger att du inte kan göra en liknande resa?

 

1. Lära känna min sjukdom; första fasen i min återhämtningsprocess.

I det följande kommer jag att starta berättelsen om min egen återhämtningsprocess (eller en del av min process) från det att jag efter många år, och slutligen, accepterade min bipolära diagnos och på allvar blev motiverad att finna ut svaren på vad och hur jag kunde göra för att stoppa mina maniska och depressiva episoder.

Jag kommer inte säga något om tiden innan den ”vändpunkten” – möjligtvis i en annan och framtida text – men jag vill säga att detta med att nå en acceptans av och en insikt i allvarlighetsgraden av ens bipolära sjukdom, också är en del av återhämtningsprocessen, eller resan.

Tiden innan acceptans är en kamp mot förnekelse, underidentifiering eller överidentifiering av ens sjukdom. De två förstnämnda attityderna till ens sjukdom innebär ofta att man slutar följa sin medicinering, fortsätta att leva som om allt är som vanligt, man är skeptisk till diagnosen eller ”köper” den inte alls, osv. Den sistnämnda attityden innebär att man överdriver betydelsen av sjukdomens inverkan på ens personlighet och ens liv. Så fort man upplever normala känslor av glädje eller sorg, så tillskriver man det som yttringar av sjukdomen; en hypomani/mani eller depression. När man överidentifierar sig med sin sjukdom, så kan man säga att ens personlighet i stort sett är utplånad och allting kretsar kring den bipolära sjukdomen.

Personligen så underidentifierade jag mig med min sjukdom; jag varken förnekade eller ifrågasatte diagnosen, men jag förstod inte allvaret med sjukdomen eller vad som krävdes av mig för kontrollera den och hålla mig frisk. Jag kan även uttrycka det som så att jag överskattade min egen förmåga att kontrollera sjukdomen.

I synnerhet trodde jag – och skulle bevisa för min läkare – att jag kunde kontrollera mina manier och endast få ut de positiva aspekterna med dem; massa energi, kreativitet, produktivitet, eufori, osv. Därav många försök med att kontrollera sjukdomen utan några mediciner, och med samma resultat varje gång; en mani som kunde övergå i en psykos, inläggning och sedan en depressiv episod. Värst av allt, den där långsamma och krävande vandringen upp den förbannat branta uppförsbacken till ett bättre mående och liv.

Men när jag efter många år förstod allvaret med min bipolära diagnos, och helt enkelt tröttnade på främst de depressiva episoderna, sjukskrivningarna och de oerhört långa, svåra och plågsamma återhämtningarna tillbaka till ett bra mående och liv, så var jag väl på något sätt tvingad att acceptera min diagnos. Jag var, och är, väldigt envis och har svårt för att någon eller något ska tala om för mig hur jag ska leva, men sjukdomen lyckades efter många år att trötta ut mig.

I detta fall var det bra för mig. För ytterligare episoder hade riskerat - förutom negativa konsekvenser för ekonomi, relationer och skam- och skuldkänslor över det - att ge mig bestående kognitiva funktionsnedsättningar och svängningar i humör och energi som blivit mer eller mindre kroniska (det vill säga, mer svårbehandlade både mediciniskt och terapeutiskt).

Vad innebär det att acceptera sin bipolära sjukdom? För mig innebar det att helt enkelt konstatera; ”ok, jag har en allvarlig sjukdom, detta är min verklighet”, och för att sedan ställa mig de så viktiga frågorna; ”vad gör jag nu?” och ”hur kommer jag vidare?”

Ett viktigt element i acceptans är att inte döma eller värdera. Man ser, accepterar och erkänner verkligheten, situationen för vad den är, utan att döma eller värdera det som är. ”Såhär är det.” ”Det är som det är.” Men detta icke dömande förhållningssätt och denna acceptans innebär inte att man passivt finner sig i det som är som det är. Man kastar inte in handduken. Man varken flyr eller undviker det som är som det är.

Man behöver definitivt inte gilla att det är som det är, samtidigt finns det i acceptansen en önskan och en vilja att förbättra sin situation och att lindra sitt eget lidande. I acceptansen finns det så att säga en gryende motivation och början till en handlingsorientering, snarare än en uppgivenhet och passivitet inför ens verklighet och situation.

Eftersom det är 12, 13 år sedan jag fick min diagnos, och min acceptans kom cirka 4 - 5 år efter att jag fick min diagnos, så kommer jag inte riktigt ihåg vad tänkte om eller hur jag uttryckte min acceptans för mig själv eller andra människor.

Jag minns endast att jag var så oerhört trött på kaoset, mörkret, skam- och skuldkänslorna och lidandet med att behöva uppsöka psykakuten, vistas inom heldygnsvården, vara sjukskriven och hela tiden (kändes det som) inleda Sisyfos-arbetet med att återhämta sig från en depression (som i de flesta fall föregåtts av en mani och ett par gånger av psykoser).

Jag kapitulerade inte. Utan snarare rekapitulerade jag inför min sjukdom och vad den ställde till med i mitt liv. Jag insåg att jag hade missat något väsentligt angående min ”motståndare”, och att jag måste bli smartare och förändra min strategi om jag skulle sluta förlora, och istället börja vinna mot min fiende.

Jag tror att det var mitt sätt att angripa min sjukdom på; jag tog det som en utmaning, nästan som en tävling (förmodligen pga. min idrottsbakgrund och tävlingsinstinkt) att försöka överlista sjukdomen och visa vem det är som bestämmer i mitt liv.

 Idag ser jag inte på min sårbarhet som en motståndare eller en fiende att försöka överlista eller besegra. Jag är idag väl medveten om, och har accepterat, att jag aldrig kommer att besegra min sårbarhet en gång för alla. Idag ser jag på min sårbarhet som en god och nära vän som är lika tävlingsinriktad som jag är; vi brottas och sparrar i all vänskaplighet, men jag vet att min vän är oförutsägbar, så jag måste vara beredd när lek går över till allvar.

Sedan började jag att läsa på om bipolär sjukdom, typ I, tidiga tecken och symptom på mani och depression, vilka är skydds- respektive riskfaktorerna för någon med en bipolär sjukdom, rutiner och strategier för att kontrollera sjukdomen, etc., etc.  Jag fick hjälp och stöd med de teoretiska och praktiska kunskaperna från både vården och mina närstående.

En av de svåraste grejerna för mig att acceptera vara detta med att behöva medicinera, och förmodligen att behöva göra det livet ut. Men jag visste genom otaliga försök med att klara mig utan någon psykofarmaka, att det inte verkade fungera för mig. Varje gång jag slutade med en eller alla mediciner, så insjuknande jag förr eller senare. Återigen, jag rekapitulerade, drog mig tillbaka till min ringhörna, och fick helt enkelt konstatera att jag inte kan fortsätta att experimentera med att sänka dosering, ta bort en medicin eller sluta med alla mediciner.

Jag kan endast tala för mig själv, men jag är övertygad om att en stor del till att jag har fungerat väl och hållit mig frisk i långa perioder, kan tillskrivas till att jag slutade med att experimentera med mina mediciner, och började att följa min läkares mediciniska behandling.

Men som sagt, det finns personer med bipolär sjukdom som klarar att kontrollera den utan någon psykofarmaka, och det beror inte endast på att de har goda teoretiska och praktiska kunskaper, utan även på faktorer som socialt nätverk och vilken typ av sysselsättning de har.

Att inte vilja ta psykofarmaka kan bero på många olika anledningar och de varierar från person till person. För mig handlande oviljan mycket om självstigmatisering. Varje gång jag öppnade köksluckan till där jag förvarade mina mediciner, så påmindes jag på ett smärtsamt sätt om min sjukdom, om att jag var ”svag” och ”dysfunktionell.”

Säkert utlöste detta med att ta mina mediciner även obehagliga tankar, känslor och minnen från maniska episoder, och som en del övergått i psykoser, och alla de negativa konsekvenserna av en mani. För att inte prata om de starka och plågsamma skam- och skuldkänslorna över att ha sagt och gjort allehanda tokigheter i ett maniskt eller psykotiskt tillstånd.

Men om man vill komma vidare i sitt liv, om man vill förändra sin situation till det bättre, så måste man någon gång förlåta sig själv. Jag kunde förlåta mig själv efterhand som jag förstod att jag hade hittat på alla tokigheter, och ställt till med saker i mitt eget och andras liv på grund av sjukdomen jag har. Jag hade inte varit mig själv när jag sagt och gjort dessa tokigheter. Det är ingen ursäkt för att inte ta hand om sig själv och sin bipolära sjukdom, men det är en förklaringsmodell.

 Så småningom kunde alla de smärtsamma minnena av konsekvenserna av mina maniska episoder, och skam- och skuldkänslorna kopplade till dem, bli en stark motivator för att börja tänka och leva på ett sätt som ökade mina chanser att hålla mig frisk och undvika, eller att åtminstone minimera, riskerna för att utlösa nya episoder.

Jag såg konsekvenserna, och de plågsamma minnena och känslorna kopplade till dem, i vitögat. Jag bearbetade dem. Jag bad om förlåtelse från andra. Jag fick den av dem. Det var svårare att förlåta mig själv.

Det är möjligt att jag än idag inte fullt ut har förlåtit mig själv för ett par av de negativa konsekvenserna som orsakades under någon av mina maniska episoder. Men istället för att låta dessa icke förlåtna saker i mitt förflutna tära på mig, så använder jag dem som en påminnelse om och som en ”morot” för att aktivt och kontinuerligt fortsätta använda mig av de kunskaper och strategier som jag vet håller sjukdomen under kontroll.

Det är kanske inte händelserna, konsekvenserna i sig som är svåra att förlåta. Jag har svårt att förlåta mig själv för att jag så att säga lät dem ske genom att t ex sluta ta min medicin. Fast jag var medveten om riskerna, eftersom jag slutat ta mediciner vid andra tillfällen och återinsjuknat. Den dumheten, och det oansvaret, är det jag har mest svårt att förlåta mig själv för.

Idag kan jag se att detta var min återhämtningsprocess eller min resa mot acceptans och insikt av min sjukdoms allvarlighetsgrad. Kunde min återhämtningsprocess varit annorlunda och med några i antal mindre negativa konsekvenser att ångra?

 Svaren blir helt och hållet spekulativa. Dessutom har jag inget behov av att svara på dem. Det var som det var, och blev som det blev.

Idag, just nu, är jag i en annan fas i min återhämtningsprocess. I denna fas har jag upptäckt och utforskat ett tema som för mig under de senaste fem till sex åren har blivit allt viktigare och kommit mer i förgrunden än min sjukdom; vad är sanningen om mig och vad är det som gör mitt liv meningsfullt att leva? Varför ska jag överhuvudtaget sticka upp på morgonen?

 

2. Lära känna mig själv; andra fasen i min återhämtningsprocess.

För att sammanfatta förgående avsnitt så handlade den första fasen av min återhämtningsprocess mest om att lära känna min bipolära sjukdom, eller min ”fiende.” Efter att ha nått acceptans av och insikt om allvarlighetsgraden av min sjukdom, så blev jag motiverad att ta reda på så mycket som möjligt om min specifika diagnos, och hur jag kunde göra för att öka mina chanser att kontrollera min sjukdom, snarare än tvärtom.

Den fasen innebar av naturliga skäl ett stort fokus på sjukdomen. Den handlade mycket om att lära sig omsätta teoretisk kunskap till praktiska färdigheter, och att bryta en del gamla vanor och ersätta dem med nya vanor som var mer anpassade efter min sjukdom. Allt detta tog tid - flera år - och processen var kantad av hinder, svårigheter, misslyckanden och bakslag, men också av nya erfarenheter, nya upptäckter och lärdomar om vad som fungerar eller inte, och framsteg.

Den svåraste biten under denna fas var att bygga upp min självkänsla, bryta min självstigmatisering och känna framtidstro- och hopp.  

Jag kom under resans gång, en bit in i min återhämtningsprocess, till insikten att det inte räcker med djupa och breda kunskaper om min bipolära sjukdom. För det första förstod jag, och fick lära mig genom ett par dyrköpta misstag, att mina teoretiska kunskaper och insikter om sjukdomen i stort sett är värdelösa om jag inte omsätter dem i handling och konkret beteende.

 Exempelvis, så lät jag tidiga tecken på en depression fortgå alltför länge. Jag kände av de tidiga tecknen och jag förstod att en depressiv episod var på gång, men jag gjorde ingenting åt det. Det första jag skulle ha gjort var något så enkelt som att plocka upp telefonen och ringa till min läkare. Jag hade fått en snabb tid till min läkare, vi hade diskuterat igenom vad vi ska göra och lagt upp en plan för att stoppa episoden i tid. Förmodligen hade vi gjort några tillfälliga justeringar i min medicinering för att få upp mitt humör och min energi.

Men nej, jag gick i den så vanliga fällan att tänka att ”det ordnar sig, jag behöver bara vila upp mig i helgen.” Jag tänkte verkligen så, fast jag var och är mycket väl medveten om att man inte kan vila bort den trötthet som kan vara ett tidigt tecken på en depression.

Som tur är ledde mitt misstag till en inte så svår depression, och jag återhämtade mig relativt snabbt.

En positiv sak som denna den senaste och relativt lätta typen av depression ledde till, var att jag insåg att det fanns saker i min personlighet som hindrat mig från att stoppa den depressiva episoden i ett tidigt skede; min stolthet, min svårighet med att be om hjälp, min svårighet med att visa mig sårbar. Jag skulle vilja sammanfatta det med att hindret var mitt ego.

 Poängen är att det är lika viktigt, kanske till och med viktigare, att ha djupa och breda kunskaper om sin personlighet som om sin sjukdom.

Jag tror att olika personlighetsdrag och beteenden försvårar ens återhämtningsprocess – d. v. s att ta kontroll över sin sjukdom, sitt liv och sin framtid – i lika stor utsträckning som brister i teoretiska kunskaper om sin sjukdom och praktiska färdigheter för att hålla den i schack.

Så, jag började utforska vad det är hos mig själv som kan vara ett hinder för mig att hålla mig frisk. Varför har jag svårt för att be om hjälp? Vilka behov är det som gör att jag jagar bekräftelse och erkännande från omgivningen? Vad fyller vissa av mina beteenden för funktion? Vilka värderingar har jag och lever efter? Är de värderingarna mina egna eller någon annans? Är de värderingarna verkligen viktiga för mig, eller bör jag kasta bort några värderingar och ersätta dem med andra som bättre reflekterar vem jag är idag?

Låt oss ta mitt behov av att prestera, vara duktig och få bekräftelse och erkännande från andra för mina prestationer. Jag är idag medveten om varifrån det behovet kommer och vad det har fyllt för funktion i mitt liv. Jag ska inte gå in på ”varifrån” och ”vad”, utan istället beskriva vad det behovet har lett till för beteende, och hur det har varit en risk för att utlösa nya episoder hos mig.

Mitt behov av erkännande och bekräftelse är rotat i ett behov av status. För min del handlar det inte om att få eller ha makt över andra eller att ha en hög chefsposition, utan mer om att bli betraktad som ”kunnig”, ”kompetent” och ”begåvad.” Om någon vill ge mig en komplimang som berör mig, så är det att säga något om att jag är bra på det jag gör – ofta är det yrkesrelaterat (komplimangen ska vara ärligt menad, och jag är ganska bra på att skilja mellan fjäsk och en genuint menad komplimang).

Problemet med mitt behov av erkännande och bekräftelse från andra är att det kan skapa ett driv, en företagsamhet och ett engagemang som blir ett tveeggat svärd tillsammans med min bipolära sjukdom. Å ena sidan kan mitt behov skapa en stark motivation att bli duktig på t ex ett yrke, och som gör att jag jobbar och anstränger mig hårt för att lära mig allt som behövs om yrket, och ofta lite till. Å andra sidan, kan detta behov och det driv den skapar – det vill säga, beteendet – leda till att jag utlöser en manisk episod, eller kör slut på mig själv och hamnar i en depression.

Min lösning på mitt behov av erkännande och på det beteende som behovet fick mig att ta till var att börja ge mig själv erkännande och bekräftelse för mina prestationer. Jag började fråga mig själv ”för vem?” gör jag det jag gör. Jag frågade även mig själv om det var värt att offra min psykiska hälsa, och allt som för tillfället var bra i mitt liv, för att få erkännande och bekräftelse av andra. Den mest effektiva frågan för mig att ställa mig själv är; ”visar ditt sätt att se på saken och ditt beteende att du är intelligent eller korkad?”

 Men framför allt accepterade jag att behovet av erkännande och status var, och är, starkt hos mig. Det är till och med viktigt för mig och en stor del av vem jag är.  Jag slutade att skämmas för mitt behov av erkännande, bekräftelse och status. Jag slutade att döma och värdera behovet som något ”fult”, ”pretentiöst” eller ”fåfängt.” 

Jag har en hypotes att alla personlighetsdrag och behov är tveeggade svärd, och då menar jag för alla människor, med eller utan bipolär sjukdom. Så, jag började att leva efter attityden att det viktiga inte är att jag har ett ”fult” och ”pretentiöst” behov, utan det viktiga är på vilket sätt jag använder det och hur jag manifesterar behovet i ord och handling. Inte endast för att behovet, och det beteende behovet av status kan skapa, riskerar att göra mig till en dryg och arrogant jäkel, utan främst för att behovet kan bli en riskfaktor för att hålla mig frisk och stabil. För vem gör du det du gör? Visar ditt sätt att resonera och ditt beteende att du är intelligent eller korkad? Dessa frågor blev som mina mantran.

Om alla personlighetsdrag och behov kan vara tveeggade svärd, så bestämde jag mig för att göra mitt behov av erkännande och status till en skyddsfaktor för att hålla mig frisk, snarare än en riskfaktor.

Hur gjorde jag det? Det första steget var som sagt att synliggöra behovet och acceptera det utan att döma eller värdera. Det andra steget var att reflektera över hur jag gör det till en skyddsfaktor snarare än en riskfaktor. Det tredje steget var att börja ge mig själv erkännande och bekräftelse för mina prestationer och att ställa ett par väsentliga frågor till mig när jag märkte att jag började komma in i gamla tankebanor och beteendemönster (för vem gör du det du gör?, etc.).

I mina reflektioner och utforskningar kring mitt behov av erkännande, så insåg jag det viktigaste av allt för att kunna styra mitt behov och det beteende det utlöser hos mig:

Om jag ska riskera att utlösa en episod med mitt behov av erkännande, så se då till att du tar den risken för något du i djupet av din själ tycker är viktigt och meningsfullt.

Ovannämnda ”om – så” formulering resulterade i sin tur i min viktigaste insikt:

Det finns inget yrke, ingen karriär eller relation som jag i djupet av min själ anser det vara värt att offra min psykiska hälsa för. Punkt. 

Nyss nämnda formulering är numer den princip eller värdering som är allra viktigast för mig, och som egentligen är den enda princip jag behöver påminna mig och repetera för att minimera risken för att utlösa en bipolär episod. Eller för att i ett så tidigt skede som möjligt ta till de strategier som kan dämpa tidiga tecken på episod. Kanske viktigast, att jag inser mina begränsningar – egot – att på egenhand kontrollera en episod och i tid be om hjälp.

För påminna mig och repetera behöver jag fortfarande. Jag behöver ständigt tänka på att hitta en balans mellan ”gas och broms”, mellan ”aktivitet och vila” för att inte köra på i 190 km/h och om jag inte är uppmärksam på tidiga tecken, utlösa en manisk eller en depressiv episod. Det är inte lätt för mig, i synnerhet inte när jag finner något vara väldigt intressant, viktigt, spännande eller givande. Då är det lätt hänt att mina gamla tankebanor och beteendemönster ger sig tillkänna.

Men det är ok, så länge jag kommer på mig själv i tid, kan hejda mig, lugna mig och påminna mig själv om min viktigaste insikt och princip. Och förstås, det allra mest väsentliga, att leva efter den, att omsätta insikten och principen i handling varje dag. För vem gör du det du gör? Visar ditt sätt att tänka och ditt beteende att du är intelligent eller korkad?

Är det du håller på med värt att riskera din psykiska hälsa för, och för allt det som idag är bra i ditt liv? Nej. Punkt.

Angående mina rutiner för att hålla mig frisk och leva ett bra liv, så har jag tre hörnstenar och egentligen de enda rutiner jag aktivt och kontinuerligt försöker se till att de fungerar:

Sömn, motion och att jag följer min medicinska behandling. That´s it. Fundamentet som de tre hörnstenarna vilar på är några frågor som jag redan har tjatat om: För vem gör du det du gör? Visar ditt sätt att resonera och ditt beteende att du är intelligent eller korkad? Är det du gör (och/eller som du tänker) värt att offra din psykiska hälsa för och allt som för tillfället är bra i ditt liv?

Det känns lite pinsamt att avslöja och berätta om mitt starka behov av erkännande och status. Men jag är i alla fall medveten om detta behov hos mig. Idag kan jag styra behovet och förhoppningsvis få ut de positiva aspekterna av det, utan att riskera att behovet manifesterar sig i beteende som kan utlösa en manisk eller depressiv episod.

Min förhoppning är att min beskrivning av mitt behov av erkännande från andra ska fungera som en inspiration för läsaren att börja utforska och upptäcka sina egna behov och värderingar. Detta i syfte att identifiera och medvetandegöra de personlighetsdrag, behov och värderingar som kan vara en riskfaktor för att hålla sig frisk, och komma vidare i sin återhämtningsprocess.

 

Sammanfattningsvis.

Vad jag har försökt förmedla i denna text är att återhämtning från en psykisk ohälsa och sjukdom är en högst unik och en djupt personlig process. Det tar tid att hitta sitt eget sätt att återhämta sig. Det tar tid att forma en återhämtningsprocess som är anpassad efter ens personlighet, behov och värderingar. Det tar tid att äga sin återhämtningsprocess.

 Även om det tar tid och kräver tålamod, så kom alltid ihåg att det är fullt möjligt, och att resan, processen inte endast innehåller lidande och mörker, utan på vägen händer det även spännande och intressanta saker med dig själv och ditt liv.

Jag tror att de flesta med en bipolär sjukdom genomgår liknande faser i återhämtningsprocessen; först att nå en acceptans av sjukdomen, ett fokus på sjukdomen och sedan ett fokus på ens personlighet och vad som gör ens liv värt att leva. Men svaren på ”vad” och ”hur” i de faserna är högst individuella.

Jag har även försökt förmedla att det är lika viktigt med självkännedom som med teoretiska och praktiska kunskaper om sin sjukdom för att kontrollera sin sjukdom och ta makten över sitt liv och sin framtid.

Vår personlighet, våra behov och värderingar är de faktorer som är de allra största riskfaktorerna för att utlösa nya maniska/hypomaniska och depressiva episoder. Men vår personlighet, våra behov och värderingar kan även vara de allra mest effektiva skyddsfaktorerna mot nya episoder.

Därför är det av vikt, enligt mig, att vi lär känna vilka vi är på djupet, vad vi i djupet av vår själ tycker är viktigt och meningsfullt med våra liv. Vi bör fråga oss vad eventuella riskbeteenden för nya episoder beror på. Vilka behov och värderingar är det som utlöser och styr våra beteenden? Varifrån kommer de behoven och värderingarna, är de dina egna eller någon annans? Vilka av dem är viktiga för mig och vilka bör jag byta ut och sluta leva efter?

Jag tror att när vår personlighet kommer i förgrunden och sjukdomen i bakgrunden, så blir det lättare att ta kontroll över sjukdomen. För att komma vidare i vår återhämtningsprocess så måste vi acceptera sjukdomen utan att döma eller värdera. Vi bör känna en växande önskan att lindra vårt eget lidande och komma vidare i livet.

Lika viktigt för att komma vidare och utvecklas är att vi blir vän med oss själva och accepterar vilka vi är med solfläckar och allt.

Du är en unik individ med många goda och fina sidor. Du har förmågor och talanger som både du själv och andra kan ha glädje och nytta av.

Du är inte din sjukdom. Du är en värdefull människa. Lär känna den människan. Visa upp den människan för världen. Börja att gå, sätt en fot framför den andra.

I din egen takt, börja att utforska, upptäcka och forma din unika och djupt personliga återhämtningsprocess.  

 

 

 

 

 

 

 

 

Lycka till och ta hand om dig!

Janne Tikkanen