Materialet till denna text har jag hämtat från boken ”Fri från oro, ångest och fobier. Råd och tekniker från kognitiv beteendeterapi”, av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Båda författarna är psykologer, respektive KBT-terapeut och psykoterapeut.

Jag tänker i texten fokusera på en av ångestsjukdomarna; paniksyndrom, eller panikångestTill ångestsjukdomar räknas även; specifik fobi ( t ex för spindlar ), social fobi, generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom och posttraumatisk stressyndrom. Till skillnad mot psykiska sjukdomar som bipolär sjukdom och schizofreni – som är livslånga – så kan man bli "botad" från ångestsjukdomarna. Det vill säga, när du inte längre känner av dysfunktionell ångest i ditt dagliga liv så tar man bort diagnosen.

Hur vanliga är ångestsjukdomarna i Sverige? Specifik fobi och social fobi är de vanligaste och de drabbar ca 10-15% av befolkningen. Paniksyndrom drabbar ca 3-5% av befolkningen. Antalet människor som någon gång under sitt liv uppfyller diagnoskriterierna för social fobi är i Sverige mellan 900 000 till 1 350 000.

I boken skriver författarna: ”Ångestproblem har de senaste decennierna blivit ett gigantiskt samhällsproblem och en mycket stor kostnad då många är sjukskrivna eller inte arbetar med full kapacitet.” ( s. 28 ).

Siffrorna är verkligen gigantiska. Det finns alltså en hyfsat hög sannolikhet för att man själv eller någon man känner drabbas av en ångestsjukdom någon gång under sitt liv. Men det positiva är att chansen att bli fri från en ångestsjukdom är stor. För paniksyndrom så är det, enligt boken, ca 85-90% som med hjälp av kognitiv beteendeterapi ( KBT ) blir fria från sin ångest eller anser att deras liv på ett betydligt sätt har förbättrats efter behandling.

Varför drabbas så många människor i Sverige av någon ångestsjukdom? Boken ger inga direkta svar på frågan, så vi får själva spekulera kring orsakerna. Jag tror – och säkert många med mig – att en av orsakerna till ökningen är att vårt samhälle har blivit alltmer prestationsinriktat, och människor känner att kraven på att vara lyckad i jobb, studier och privatliv har blivit för höga, eller för svåra, att leva upp till.

Jag undrar också om ångestsjukdomar och ökningen av dessa är specifikt ett västerländskt fenomen? Hur ser det ut i andra delar av världen, i andra kultur och som har andra värden och syn på vad ett ”lyckat” liv innebär?

Jag tror en annan orsak till ökningen av ångestsjukdomarna är en ökad känsla av ensamhet och isolering hos människor i västvärlden. Och paradoxalt nog är denna ökade känsla av ensamhet kopplat till vårt informationssamhälle och i synnerhet till sociala medier. Vi är ständigt uppkopplade, ständigt tillgängliga och kan kommunicera med människor över hela världen.

Men denna kommunikation sker i cyberspace och genom en datorskärm. Vi träffas allt mindre i verkliga livet och jag är övertygad om att möten och kommunikation via nätet aldrig kan ge samma känsla av samhörighet, värme och meningsfullhet som ett möte i verkliga livet. På Facebook kan vi ha hundratals ”vänner”, vi kan ha en massa följare på Twitter. Men hur många av dessa personer känner vi verkligen? Som man brukar säga i andra sammanhang; ”kvalitet är viktigare än kvantitet.” Idag har kvantiteten på människor vi ”känner” ökat, samtidigt som kvaliteten har minskat. Som sagt, jag spekulerar, men jag är varken den förste eller ende som tänker i samma banor.

Varför skriver jag en text om paniksyndrom på en hemsida som handlar om bipolär sjukdom? Jo, för det första att de olika typerna av ångestsjukdomarna är vanliga att ha tillsammans med en bipolär sjukdom. Det kallas för att ha en ”tilläggsdiagnos.” Andra vanliga tilläggsdiagnoser till bipolär sjukdom är t ex ADHD och missbruksproblematik.

En andra orsak till att jag vill skriva om ångestsjukdomar är just för det stora antal människor som drabbas av en eller flera av ångestsjukdomarna någon gång under sitt liv. Så jag tänker att sannolikheten är hög att någon läsare som har, eller inte har en bipolär sjukdom, har ångestproblematik eller kommer att drabbas av det någon gång under sitt liv. Eller att läsaren känner någon som har paniksyndrom. Låt oss gå över till att titta på vad ovannämnda bok säger om vad ångest är:

”Stark ångest är en varningssignal, en känsla som tar sig kroppsliga uttryck i form av bland annat hjärtklappning, upprörd mage, tryck över bröstet och ibland yrselkänslor. Ångest gör att vi har svårt att koncentrera oss på något annat, och upplevelsen är mycket obehaglig.” (s.39).

Boken går vidare med att säga:

”Det är viktigt att understryka att det är högst naturligt att vara rädd och uppleva ångest. Det är en av människans viktigaste känslor, att veta när fara är nära och vid behov kunna fly. I jämförelse med andra däggdjur är vi ju inte särskilt väl fysiskt utrustade för faror. Vi varken springer eller slåss lika bra som till exempel rovdjur med vassa klor och tänder.” (s.40).

Författarna säger alltså att känslor av rädsla, och till och med att uppleva ångest, har evolutionärt sett varit viktiga för människans överlevnad. I synnerhet rädsla är en primitiv känsla och som vi delar med andra däggdjur. Vi föds med en hjärna som är ”förprogrammerad” att känna rädsla vid fara eller hot från vår omgivning. Det betyder bland annat att rädsla är en mycket svår känsla att kontrollera med viljan. Rädsla är en automatisk reaktion, en instinkt om du vill, som vi inte kan påverka medvetet och med viljan.

Men idag är en stor del av jordens befolkning förskonande från yttre hot som farliga rovdjur som vill äta upp oss. Problemet är att vi som lever idag har en hjärna som fungerar på samma sätt som för 30 000 år sedan och när människan vandrade på savannen med en farlig omgivning. Idag är de yttre hoten annorlunda, men vår hjärna reagerar på samma sätt som vid hotet av att bli dödad av ett rovdjur.

Rädsla och ångest är en stressreaktion och som sätter igång alla möjliga somatiska processer. Vid ångest slås vårt sympatiska nervsystem igång – den så kallade ”fight or flight”-responsen - och om den responsen, den stress det innebär för kroppen och hjärnan, är påslagen under en längre tid så töms kroppen på sina resurser. Och när kroppen känner att dess resurser att hantera stress är nära att uttömmas så ”slår den av” och vi känner oss trötta och kraftlösa.

När stressreaktionen har varit påslagen för länge så riskerar vi att gå in i den berömda väggen och drabbas av utmattningssyndrom. Vad vi som moderna människor kan uppleva som ett yttre hot idag, är t ex ett hot mot ens självkänsla och upplevelse av tillfredställelse med våra liv. Tänk på Facebook och på alla bilder på människor som visar hur lyckliga de är och vilket fantastiskt liv de lever med resor, fester med familj och vänner, bra jobb o s v. Tänk sedan på en person som inte har ett liknande ”lyckligt” liv. Den personen kommer uppleva de lyckliga människornas liv som ett hot mot den egna personen. Man jämför sig med andra och deras liv, och det kan skapa stress och ångest. Ens självförtroende sjunker, man känner sig värdelös och tänker att man lever ett värdelöst liv. Detta blir en ”trigger”, något som kan sätta igång till exempel en panikattack, en intensivt obehaglig och stark känsla av ångest.

Som sagt, de yttre hoten i dagens samhälle skiljer sig från den förhistoriska människans, men vår hjärna och hur den reagerar på fara och hot är desamma.

Vad är då en panikattack? Boken säger följande på sidan 57:

”En panikattack är ett omedelbart, starkt, kroppsligt uttryck för ångest. Plötsligt kan man uppleva symptom som yrsel, hjärtklappning, illamående och tryck över bröstet. Man kan också få overklighetskänslor, suddig syn, svettningar, varma och kalla vallningar, illamående och stickningar i fingrar och tår. Känslan är katastrofal – man upplever stark rädsla och tror ofta att det värsta ska hända: en hjärtattack! Kanske är man på väg att dö eller bli galen genom att tappa kontrollen totalt? Kommer man att börja skrika och uppföra sig konstigt? Man vill bara fly bort och få kontroll över situationen igen. Upplevelsen är dock att reaktionen bara stegras och man befarar det värsta: att det aldrig kommer att ta slut. Man har gått från noll till hundra på mindre än en minut och vem vet hur länge det kan fortgå?”

När så den första panikattacken har inträffat så blir man oerhört känslig för inre kroppsliga förändringar som puls, hjärtklappning och andning. Att bli lite yr när man reser sig eller bli andfådd när man går i trappor kan sätta igång en rädsla för att de är tecken på en förestående panikattack. Författarna skriver:

”Den här uppmärksamheten på inre, kroppsliga symptom tillsammans med rädslan och en ökad kroppslig anspänning med korta andetag kan faktiskt vara det som orsakar en panikattack. Paradoxalt nog är det delvis just ens beteende för att hindra en nya attacker ( bland annat hyperuppmärksamhet på kroppens signaler och försök att dra in mer luft då man upplever att man får för lite ) som bidrar till att risken ökar för en ny attack. Vad man tror kommer utifrån och är helt okontrollerbart härstammar faktiskt från det inre och ens egna tolkningar av dessa upplevelser.” (s. 58).

Det är inte ovanligt att drabbas av nattliga panikattacker, det vill säga man vaknar upp då man sover. Attackerna kan även komma då man ligger och ska sova men ännu inte har somnat. Detta för att man troligen inte är avslappnad och olika stresshormoner rusar runt i kroppen. När allting är tyst runt omkring så kan tankar och känslor som skapar oro och ångest bli påtagliga. Om man då är hyperuppmärksam på även subtila förändringar i kroppen så kan det sätta igång en panikattack. Enligt boken så visar forskning att det är människor som är extra känsliga för ( hyperuppmärksamma ) inre, kroppsliga förändringar som ligger i riskzonen för att utveckla paniksyndrom. (s. 64).

”Vad som händer vid ett paniksyndrom är att man låter tolkningen av de kroppsliga upplevelserna, tankarna och känslorna få bestämma hur man mår. Det känns fruktansvärt, alltså är det helt outhärdligt.”

Det blir alltså en slags ”tankefälla” som kan trigga igång en panikattack. Man är inne i en affär och blir plötsligt väldigt medveten om att ens puls verkar ha ökat vilket kan trigga en panikattack. Att pulsen har ökat kan ha naturliga förklaringar som att man helt enkelt har promenerat i snabb takt till affären. Om panikattacken inträffar inne i affären så kommer man att koppla ihop den outhärdliga känslan av ångest med att man befann sig i en affär, och kanske med mycket folk. Det handlar alltså om en klassisk betingning.

Resultatet blir att man börjar undvika att gå i affärer, och mycket troligt generaliserar man att en panikattack kan inträffa i alla slags affärer, eller att det är mycket folk som triggar en panikattack. Och mycket folk finns det ju överallt. På bussen, på tåget, på torget, på fiket o s v. Panikattacken har nu utvecklats till ”paniksyndrom med agorafobi” (torgskräck). Man förknippar alltså panikattacker med platser som det är svårt att fly ifrån eller där hjälp inte finns att få. Ett liv där man undviker alla platser som man tror kan trigga en panikattack blir förstås ett mycket begränsat liv. Ens livskvalité försämras drastiskt.

Men vad är det som gör att man drabbas av en panikattack från första början?

Om man inte har kunskap om vad och när en panikattack kan inträffa så kan det vara svårt att förstå att den första panikattacken inte kommer utan bakomliggande orsaker. Att man utvecklar paniksyndrom har ofta kopplingar till att ens liv av olika anledningar är stressigt. Den första panikattacken kommer ofta i samband med jobbiga perioder i ens liv. Man kan under en period vara utsatt för mycket stress på grund av stora förändringar i ens liv. Kanske har en anhörig gått bort, man ligger i en skiljsmässa eller så har man jobbat hårt under en period?

Sömnen kan ha varit dålig, man har slarvat med maten eller på andra sätt inte skött sin hälsa. Det kan vara så att det i ens barndom har funnits närstående med liknande problematik, eller att en anhörig har drabbats av en hjärtattack, vilket har gjort att man blir extra uppmärksam på hur ens hjärta mår. Man kan ha haft överbeskyddande föräldrar som alltid kommit till undsättning när man har uppvisat tecken på oro och rädsla. Det kan leda till att man utvecklar en ”ängslig” personlighet och tilltron till ens egen förmåga att hantera jobbiga känslor, tankar och situationer är låg.

”Anledningarna till att man drabbas av panikattacker kan alltså på ett personlighetsmässigt plan vara flera. Rent fysiologiskt, det vill säga vad som händer i kroppen vid fullt utblommande attacker, är dock en panikattack alltid likadan.” (s. 70).

Vidare på samma sida skriver författarna:

”Sammanfattningsvis kan vi konstatera att oavsett orsak till attacker och individuella skillnader i symptombild så kännetecknas paniksyndrom av: akut och stark rädsla kroppsliga symptom och upplevelser, kronisk kroppsanspänning och hyperuppmärksamhet på inre, kroppsliga symptom ofta kombinerat med undvikande av vissa platser eller situationer. Det är dessa två, ofta tre, komponenter av syndromet man lägger fokus på i en behandling.”

Och hur man kan bli av med sin panikångest kan du läsa om i texten "Panikångest. Del 2." Vad du som har paniksyndrom kan ta med dig från denna texten är att det är din hyperuppmärksamhet på inre, kroppsliga symptom som paradoxalt nog kan trigga igång nya panikattacker.

Att vara medveten om det kan kanske vara en hjälp för dig? Att du upplever att din puls ökat eller att ditt hjärta inte slår på ett normalt sätt, behöver alltså inte vara tecken på en panikattack.

Under en period för ca 25 år sedan så hade jag ett antal panikattacker, men jag sökte aldrig hjälp för det. Panikattackerna kom i samband med att jag jobbade som journalist på en mindre landsortstidning. Även då tidningen var liten så upplevde jag jobbet som stressigt; det var deadlines hit och dit. Dessutom fick jag ofta jobba på helger och kvällar, vilket innebar att mitt sociala liv med vänner och idrottsutövning blev lidande.

Jag sade så småningom upp mig från journalistjobbet och det var först en tid efteråt som jag kunde koppla ihop mina panikattacker med min stressiga arbetssituation. Panikattackerna fortsatte en tid efter det att jag hade sagt upp mig, men som tur var försvann de efter en tid.

Vad jag lärde mig av min period med panikattacker var att de alltid gick över. Hur intensiva och outhärdliga de än var så överlevde jag alltid. Så på något sätt gav den vetskapen mig en förmåga att uthärda en panikattack och vänta på att den skulle gå över. För en panikattack går alltid över. Man kan inte dö av en panikattack, även om man är övertygad om att man ska göra det då den inträffar. Jag är medveten om att det låter ”hårt”, och jag vet att det är lättare sagt än gjort, men om du får en panikattack så försök lugna dig genom att tänka att du inte kommer att dö eller bli galen, och att attacken kommer att gå över.

Men som sagt, det finns hjälp att få, och chansen är mycket, mycket god att du kan lära dig att få bukt på din "ångestdemon." Om inte på egenhand, så säkerligen med professionell hjälp.

Kom ihåg; ångest kan man aldrig bli ”botad” från. Det är ju en varningssignal som fungerar som en överlevnadsmekanism. Men paniksyndrom och de andra ångestsjukdomarna är ett varningssystem som har blivit överkänsligt för hot, och istället för att vara funktionellt har blivit dysfunktionellt. Dysfunktionen går däremot att återställa till ett funktionellt varningssystem.

Ha det fint och ta hand om dig :)

Janne Tikkanen