Vad händer med mig vid en svår depression?

"Att döma en person definierar inte vem hen är. Det definierar vem DU är." Till alla dem som tror att det går att "rycka upp sig" från en klinisk depression. Säg det till dig själv när du blir drabbad av en depression. För ingen är immun mot eländet.

Jag tror att jag talar för alla som har bipolär sjukdom när jag säger att vara deprimerad är att uppleva helvetet på Jorden. När jag pratar om depression och att vara deprimerad så menar jag inte vanlig och normal "vardags-blues." Alla har perioder i livet då det mesta känns motigt, man är mer trött än vanligt och livet känns grått.

Dessutom är det många som känner så vid denna tidpunkten ( höst -och vinterhalvåret ) på året, med eller utan någon psykisk sjukdom/diagnos. Om du upplever nedstämndhet och trötthet, och som återkommer vid samma tidpunkt på året, så kan du ha något som kallas "årstidsbunden depression" ( SAD ). Om du misstänker att du lider av SAD, så rekommenderar jag dig att söka på nätet för mer information. Sök på "årstidsbunden depression."

En utbredd behandling mot SAD är ljusterapi. Det kan även bli aktuellt att ta någon antidepressiv medicin. SAD brukar för de flesta gå över i samband med årtidsväxlingar, men SAD kan övergå i en "egentlig" depression och det kan därför vara bra att söka hjälp och få en behandling så tidigt som möjligt. Naturligtvis kan man lida av SAD om man har bipolär sjukdom eller någon annan psykisk sjukdom.

Det var ett sidospår. Låt oss gå tillbaka till vad jag menar med depression.

På följande rader tänker jag beskriva, eller rättare sagt försöka beskriva, hur jag tänker och känner när jag är svårt och djupt deprimerad. Jag säger "försöka" för att det är nästintill omöjligt att hitta de rätta orden för det lidande och den smärta jag upplever i ett depressivt skov.

Jag vet att även andra som har bipolär sjukdom tycker att det är svårt att sätta ord på hur de mår i ett depressivt skov. I synnerhet de svåra och djupa depressionerna.

Det är viktigt att komma ihåg att depressioner kan variera i svårighetsgrad och funktionsnedsättning. Läkare använder kategorier som "lätt", "medelsvår" och "svår" depression. Vid en lätt eller medelsvår depression så kan en låg dos av antidepressiv medicin hjälpa, och/eller samtalsterapi. Vid de två formerna av depression så kan man fortfarande fungera ganska bra i vardagen; det är ofta inte nödvändigt med sjukskrivning eller så kan man för en period behöva gå ner något i arbetstid. 

Högst troligt så upplever de flesta personer någon gång i livet en lätt eller medelsvår depression och utan att söka vård. Just på grund av det faktum att man trots allt fungerar "hyfsat" på arbetet och i relationer. Men trots termerna "lätt" och "medelsvår" så kan de formerna av depression vara nog så jobbiga och smärtsamma att uppleva. Så kom ihåg att det finns hjälp att få och som kan både mildra själva lidandet när man är inne i depressionen och påskynda återhämtningen.

Men en svår depression är något helt annat att lida av. Det är som sagt att uppleva helvetet på Jorden. Jag har även en hypotes att ett svårt och djupt depressivt skov innebär en ytterligare dimension av lidande för oss som har bipolär sjukdom jämfört med personer som har diagnosen "unipolär depression" - det vill säga personer som inte har uppvarvade/maniska skov, utan "bara" har depressioner.

Missförstå mig rätt: En djup och svår depression innebär alltid ett obeskrivligt lidande för den drabbande, oavsett om man har bipolär eller unipolär sjukdom. Att försöka jämföra och gradera psykiskt lidande är inte bara respektlöst, utan även absurt. Det viktiga är alltid en persons subjektiva upplevelse av ens psykiska lidande och smärta. Jag försöker endast sätt ord på och göra min hypotes mer begriplig. Jag vill absolut inte förminska lidandet någon med en unipolär depression drabbas av.

Vad jag menar med en "ytterligare dimension av lidande" för oss som har bipolär sjukdom är att vi kan jämföra det depressiva tillståndet med det hypomaniska/maniska tillståndet. Om en depression är helvetet på Jorden så är en mani paradiset på Jorden. Att vara hypomanisk/manisk är ett euforiskt tillstånd (för de flesta, men inte för alla). Jag brukar säga att jag är "hög på livet." Att då uppleva den andra polen, det motsatta tillståndet av bipolär sjukdom, innebär ett psykiskt lidande som jag inte kan finna ord att beskriva för någon som själv aldrig har upplevt en svår och djup depression.

Att vara manisk är inte att vara "extra" glad eller lycklig. Det räcker inte med att säga att man har en bra period i livet då allting flyter med lätthet och utan några problem. Tänk på en period i ditt liv då du har varit genuint lycklig, eller passionerat förälskad, och multiplicera det med 10, så kanske du får en aning om vad det innebär att vara hypomanisk eller manisk. Eller har du någon gång upplevt hur ett musikstycke har gett dig "stå päls" för att det har berört dig så djupt och intensivt? Tänk dig att ha den känslan 24-timmar om dygnet och multiplicera med 10. Lika svårt som det är att beskriva hur man mår och upplever livet vid ett svårt depressivt skov, är det att beskriva euforin man känner vid ett maniskt skov för någon som själv aldrig har varit hypomanisk/manisk.

Vad händer då med mig vid en svår och djup depression? När jag mår bra och känner mig som mig själv, så har jag till exempel inga problem med att motivera mig till att motionera 4-5 gånger i veckan. Jag kan njuta av och känna stor tillfredsställelse av att dricka en kopp kaffe ute på min balkong ( på våren och sommaren förstås ), eller att läsa en bok. Jag får oerhörda lustkänslor av att titta på film, umgås med familj och vänner. Om jag har ett arbete jag trivs med så är jag engagerad och driven. När jag är intresserad av att lära mig något nytt så är jag väldigt motiverad att lära mig så mycket jag bara kan och kan hamna i vad jag kallar ett "hyperfokuserat" tillstånd då jag glömmer tid och rum.

Men allt det försvinner när jag hamnar i ett depressivt skov. Jag blir och upplever det totalt motsatta. Att ta en promenad på 10 minuter känns omöjligt. Att diska de två kaffekopparna som står på diskbänken är som att någon skulle be mig att bestiga Mount Everest på en dag. När människor i min omgivning och i all välmening säger att " du har ju hämtat dig från depressioner tidigare", så är det något jag inte kan ta till mig. Jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer att må bra igen och att min bästa tid i livet är förbi. Det spelar ingen roll hur ofta och hur mycket människor försöker påminna mig om att jag är kompetent och en fin människa. Det går inte in.

Och även då jag kan titta tillbaka och "vet" att jag har varit effektiv på mina tidigare arbetsplatser och varit en uppskattad kollega, så är jag fullständigt övertygad om det aldrig kommer hända igen. Jag kan till och med tänka att jag lurade min chef och mina kollegor, att jag egentligen är en bluff och att det bara var en tidsfråga innan de upptäckt det. 

Jag varken vill eller orkar att göra saker. Aktiviteter och intressen som i normala fall ger mig positiv  energi och lustkänslor känns i depressionen helt meningslösa, och faktiskt jobbiga att bara tänka på att utföra.

Jag tror att denna totala brist på energi, lust och initiativförmåga kan vara väldigt svårt för människor i ens omgivning att förstå. I synnerhet om människor ser en  som energisk och driven. Hur svårt kan det vara att diska två kaffekoppar? Varför orkar du inte ta en promenad på 10 minuter? Jag kan förstå att det kan verka obegripligt för närstående.

För det är lika obegripligt för mig själv. I depressionen kan jag tänka: "Vem var personen som fungerade så bra på jobbet?" "Vem fan var personen som utan problem kunde träna fem gånger i veckan?" Det känns som en helt annan person. Det känns overkligt att jag en gång fungerat väl i livet, att jag varit en omtyckt familjemedlem, vän och kollega. Så hur ska närstående och andra människor kunna förstå vem "den deprimerade Janne" är, och hur jag kan gå från fullt funktionell till fullständigt icke-funktionell? Inte dysfunktionell, utan icke-funktionell.

Mitt i allt detta kommer skam- och skuldkänslor för att inte orka ta sig för att göra någonting. Varför orkar jag inte duscha? Hur kan jag vara så lat? Vad ska andra människor tänka om mig när de ser att jag varken diskar, städar eller sköter min hygien? Förutom skuldkänslor skapar det ångest och tankar om min värdelöshet som människa. 

Mina kognitiva förmågor fungerar inte. Jag känner mig trög - dum i huvudet - för jag kan inte ens läsa en sida i en bok. Jag isolerar mig för jag känner att jag inte har något att prata om och det mest beroende på att jag bokstavligt talat känner mig tom i huvudet. Jag har upplevt tillfällen då jag suttit i timmar och bara stirrat ut i tomma intet. Det är som om någon har tryckt på en pausknapp. 

Om sedan mina närstående och vänner i all välmening försöker att pusha mig att gå en promenad på 10 minuter, så blir jag bara arg och känner att de inte har en aning om hur dåligt jag mår. I ärlighetens namn, de gör faktiskt inte det. Hur skulle de kunna det när de själva inte har gått igenom samma själslig och psykisk tortyr? Det är lika svårt för dem att förstå hur jag mår som det är för mig att förstå hur det är att bli utsatt för våldtäkt, och hur man mår efter ett sådant fruktansvärt trauma.

Det är även lika svårt för ens familj och vänner att förstå varför man slutar att ta sin medicin i förhoppning att bli manisk. Jag kan tänka mig att det är obegripligt för dem att man tar risken att utsätta sig för alla de negativa följder en mani kan orsaka i ens liv. Än mer omöjligt att förstå när man gör det om och om och om igen.

Det går endast att begripa om man själv har upplevt euforin och de fantastiska höjder en mani tar en till. Det blir bokstavligt talat ett beroende som är jämförbart med ett drogberoende av amfetamin eller kokain. Jag har provat båda, och manins "rus" är mycket likt det som de drogerna ger en.

 Inom neurovetenskap och kognitiv beteendevetenskap så säger man att ett beroende/missbruk "kidnappar" hjärnans belöningsystem. Principen, den underliggande mekanismen är densamma för alla typer av beroende och missbruk; drog, spel, sex, socker och matmissbruk. Och "mani och eufori-missbruk."

Kanske den biologiska förklaringen gör det lättare att förstå varför de flesta av oss med bipolär sjukdom har väldigt svårt att stå emot manins frestelser?

Det är naturligtvis ingen ursäkt för att köra sin ekonomi i botten, förstöra relationer och personligt anseende, men gör det kanske något mer begripligt varför vi slutar ta vår stämningsstabiliserande medicin eller helt motsätter oss att ta någon som helst psykofarmaka?

Dessutom är detta med en längtan att bli manisk när man befinner sig en depression en slags problemlösning. Ungefär som självmordstankar- och planer. Självmord handlar egentligen inte om en önskan att avsluta sin biologiska existens, utan om att avsluta ens själsliga lidande. På samma sätt är en önskan om att bli en manisk mer en desperat lösning på att komma ur ens svåra lidande i en depression, än en önskan om att bli euforisk, ha en massa energi, osv.

Som jag har sagt i andra texter på denna hemsidan, så tog det mig cirka fem år och den värsta depressionen jag haft hitills för att komma fram till att det inte är värt att uppleva en mani i någon vecka - och med alla dess negativa följder - och sedan krascha ner i en mörk avgrund och befinna sig där i upp till ett år.

Trots att min senaste och värsta depression inträffande för nästan tre år (jag tror jag hade den 2011) sedan så måste jag emellanåt påminna mig om jag inte är "immun" mot manins frestelser. En gång eufori-missbrukare alltid en eufori-missbrukare.

Så jag försöker ha respekt för min bipolära sjukdom och hålla mig ödmjuk ifråga om min förmåga, styrka och disciplin att stå emot en framtida begynnelse på ett maniskt skov. Dock är minnet av min svåraste depression hittills en oerhört stark motivator till att hålla mig frisk, och att ta till alla de strategier och levnadsvanor som ökar mina chanser att varken bli manisk eller depressiv.

Men frågan kvarstår; hur pass stark är den motivatorn om jag en dag börjar känna mig uppvarvad och känner tidiga symptom på ett maniskt skov?

Förutom den totala avsaknaden av energi, initiativförmåga, lustkänslor, och närvaron av stark skuld-och skamkänsla och ångest, så är upplevelsen av livets meningslöshet också väldigt smärtsam för mig. Den torterar mitt sinne dygnet runt. Jag är öppen med att jag när jag är mig själv så har jag ett andligt intresse (mediation, naturen) och en andlig tro på att vi alla ingår i ett sammanhang som är större än oss själva. Det är inte en religiös tro i dess ortodoxa mening, men den ger mig positiv energi, kraft och en känsla av meningsfullhet. Min tro ligger närmast, eller är mest influerad av, den tibetanska buddhismen, om jag ska göra en slags jämförelse.

Men när jag är svårt och djupt deprimerad försvinner den tron. Min syn på mitt eget liv och livet i stort blir mörk, kall, hård och en överväldigande känsla av meninglöshet infinner sig. Det är nu som tankar på självmord kommer fram ur psykets mörka djup och plats. Jag går från att vara en för det mesta levnadsglad, entusiastisk, positiv och lättroad person till, återigen, det motsatta.

Jag upplever och känner oerhört intensivt en slags existensiell ångest.

För mig är förmodligen denna känsla av total meningslöshet och existensiella ångest den svåraste och mest plågsamma delen av mina depressioner. Jag kan inte värja mig emot det. Det finns inte någon eller någonting som kan skänka mig en liten gnutta ljus eller hopp. Det är som om marken under mina fötter börjar gunga. Jag tappar balansen, jag tappar förmågan att leva. Sedan rämnar marken och ett stort svart hål öppnar sig. Jag faller. Och faller. Men jag når aldrig en botten, vilket vore bättre än att handlöst falla och famla i ett totalt mörker.

Att förlora hoppet, att förlora förmågan att se ljuset i den andra änden av tunneln, är  - skulle jag tro - den främsta anledningen till att depressiva människor tar sitt liv. Jag har aldrig gjort ett självmordsförsök, men jag har haft mycket starka och ihållande tankar om att göra det. Jag kan inte förklara vad det är som har gjort att jag inte har gått från tanke till handling. För när jag upplever det djupet av meningslöshet med livet, den smärta och det lidande som den orsakar, så fungerar inte ens tanken på den sorg jag skulle orsaka mina närstående som ett skydd från att ta mitt liv. Och det är skrämmande. Usch, oerhört obehagligt. Samtidigt, kan tanken på att det finns en lösning, en utväg, ge en känsla av lättnad och frid. Precis som tanken på att självmant utlösa en mani (t ex genom att sluta med sina mediciner) ger en känsla av en utväg ur depressionen.

Vad är det då som har gjort att jag inte har tagit mitt liv? Jag kan ärligt talat inte svara på den frågan. Vad jag däremot helt ärligt kan säga - och det låter säkert hemskt - är att jag har full förståelse för personer som tar sitt liv då de har känt liknande psykiskt lidande och själslig smärta som jag har gjort i depressiva skov.

För man orkar inte. För man är övertygad om att lidandet och smärtan är bestående, att det kommer vara livet ut. Man ser ingen utväg. Tänk dig då en person som har provat all psykofarmaka i världen, som har provat alla slags terapier inklusive ECT ( elchocks-behandling ), utan några positiva effekter för det psykiska måendet. Är det så konstigt eller svårt att tänka sig att den personen ser som enda utväg ur lidandet, smärtan och plågan, att ta sitt liv?

Det sistnämnda gäller inte mig. Jag vet att viss psykofarmaka fungerar på mig och de hjälper mig i min återhämtning från en depression. Problemet är bara att den vetskapen försvinner när jag är i ett depressivt skov. Som sagt, jag är övertygad om att jag aldrig kommer att må bra och fungera normalt i livet igen. Så, jag förstår verkligen en person som tar sitt liv i ett sådant mörkt, kallt, hårt och plågsamt sinnestillstånd.

Jag blir förbannad när människor som endast haft besvär av att en fis suttit på tvären kommer med sina moralkakor om det är "så egoistiskt" att ta sitt liv. Att en person som tar självmord på något sätt skulle ha ett karaktärsfel, eller är för svag att "ta sig i kragen" och sluta gnälla om hur dåligt hen mår. Men det säger ju mer om dem än om personen som väljer att ta sitt liv.

Jag kan däremot tycka att det är egoistiskt när man slänger sig framför ett tåg eller på något annat sätt gör någon annan direkt delaktig i ens beslut att ta sitt liv. Men det är en invändning mot metoden, inte beslutet och själva handlingen att ta sitt liv.

Jag är fullt medveten om att min syn på självmord säkert är provocerande och uppfattas som cyniskt för många. Men kom ihåg; när en svårt och djupt deprimerad person tar sitt liv så känner jag alltför väl till lidandet och smärtan som ligger bakom beslutet. Det kunde vara jag.

Jag vet inte varför jag inte har gått från tanke till handling. Jag vet bara att jag inte är "starkare" psykiskt än en person som begår självmord p g a liknande lidande. Jag är inte mindre egoistisk eller tar mer hänsyn till närstående. Så du som dömer eller tror att jag skiljer mig på något sätt mot andra som upplever liknande psykiska smärta under en depression; sluta med det. Det finns inga förklaringar. Det är som det är. Punkt.

Det enda vi kan säga är att det är djupt tragiskt att någon beslutar att ta sitt liv. För närstående och vänner innebär det en oerhörd sorg och smärta. Den dödes lidande är över. Lidandet för de som är kvar i livet har endast börjat...

Avslutningsvis, även om jag har försökt ge min bild av hur en svår och djup depression påverkar mig, så vet jag genom samtal med andra som har bipolär sjukdom att upplevelsen av och hur det känns att vara i ett depressivt skov är väldigt likartat för oss.

En tröst i den vetskapen är att det är ett starkt bevis för att det är sjukdomen, depressionen som yttrar sig så. Det finns biologiska orsaker till att en svår och djup depression yttrar sig på liknande sätt hos olika personer som lider och drabbas av den.

Att inte orka diska två kaffekoppar eller att ge sig ut på en 10 minuters promenad är inte ett utslag av plötslig lathet. Det är inte ett karaktärsfel. Det har överhuvudtaget ingenting att göra med personligheten hos någon som är deprimerad. Det är helt och hållet sjukdomen som orsakar avsaknanden av energi, initiativförmåga och lustkänslor.

Det är depressionen som gör att man känner sig så trött, så trött hela tiden. Det är depressionen som kan förvandla en levnadsglad, positiv, kompetent och ambitiös person till det helt motsatta. Det är sjukdomen depression som kan orsaka ett så smärtsamt och plågsamt lidande, och som kan bryta ner den mest starka person du kan tänka dig så mycket, att personen ser som enda utväg ur lidandet är att ta sitt liv.

Jag hoppas att min beskrivning av hur jag tänker och känner under ett depressivt skov har gjort att någon känner sig mindre ensam om att uppleva en depression på liknande sätt. Jag hoppas att du, dina närstående och vänner har fått en bättre förståelse för att det är depressionen som yttrar sig på dessa sätt, och således inte är fel på dig som person.

 

 

 

Ha det fint och ta hand om dig!

Janne Tikkanen