Tidiga tecken på mani eller hypomani och vad du kan göra för att stoppa ett skov i tid.

"Den som känner andra är vis.
Den som känner sig själv är upplyst."
Lao Tzu

Uppdaterad/redigerad 20170130.

I texten "5. Jag eller sjukdomen?" går jag igenom några tips på hur du kan börja lära dig att skilja på vad som är din personlighet och vad som är din bipolära sjukdom. 

På följande rader ska jag beskriva några av de "ledtrådar" eller tecken på att man börjar varva upp och är på väg in i ett maniskt eller hypomaniskt skov, och vilka åtgärder du kan vidta för att stoppa ett skov i ett tidigt skede.  

Att känna till dina tidiga tecken på en mani är absolut nödvändigt för att kunna stoppa en mani i ett tidigt skede och innan den börjar orsaka negativa och destruktiva konsekvenser i ditt liv.

För min egen del är det oerhört viktigt att stoppa en mani i ett tidigt skede. Detta för att mina maniska skov ofta övergår i en psykos och för att depressionen kommer som ett brev på posten efter ett maniskt skov. Jag vill aldrig mer uppleva en djup och svår depression.

Hur härligt och fantastiskt det än är för mig att vara manisk - jag har ofta euforiska manier - så har jag efter många år, och efter ett antal maniska och depressiva skov, kommit fram till att det inte är värt det. Det är inte värt att leva i paradiset i några dagar eller veckor för att sedan krascha och leva i helvetet i 6-15 månader.

 Framför allt är det av yttersta vikt för mig att stoppa ett maniskt skov i tid för att undvika alla de negativa och potentiellt  katastrofala följder en mani kan ha på mitt liv. Ett maniskt skov förstörde en vacker kärleksrelation. Ett annat skov förstörde min ekonomi och gjorde mig nästan hemlös. Hade jag inte haft närstående som kunde hjälpa och stötta mig ekonomiskt, så hade jag högst troligt hamnat på gatan.

Om jag hade tagit bättre hand om mig själv, t ex inte slutat med min medicinering, och haft disciplinen att stoppa skoven i tid, så hade de två ovannämnda och tragiska sakerna aldrig inträffat.

Många år har gått och mycket vatten har passerat under bron sedan de två tragiska händelserna. Men du vet, "i eftertankens kranka blekhet", som Shakespeare så träffande har skrivit....

 

Skillnaden på bipolär 1 (mani) och bipolär 2 (hypomani).

 Kliniker - läkare och psykologer - skiljer på bipolär typ 1 och typ 2, beroende på hur de uppvarvade perioderna yttrar sig hos någon med bipolär sjukdom, eller som utreds för bipoläritet. Bipolär typ 1, innebär så kallade "fullbordade/fullskaliga" manier, medan bipolär typ 2 innebär så kallade "hypomanier." (Se texten "1. Vad är Bipolär sjukdom?" för de kliniska kriterierna för bipolär typ 1, typ 2 och andra typer av bipolär sjukdom).

Jag har bipolär typ 1 sjukdom, vilket innebär att jag har fullskaliga manier och som om manin går för långt ofta övergår i en psykos, och som sedan avlöses av en djup och svår depression. När jag är psykotisk så tappar jag helt och hållet verklighetsförankringen. Jag får paranoida tankar om att jag är förföljd av t ex CIA eller SÄPO.

Jag kan få för mig att min lägenhet är avlyssnad och att personer på TV:en kommunicerar direkt till mig och ger mig budskap. Om jag blir inlagd kan jag vara helt säker på att personal och medpatienter inte är vad de uppger sig för att vara. Jag kan tro att jag är telepatisk och kan höra andras tankar.

Jag kan även få grandiosa tankar som att jag är en väldigt viktig och betydelsefull person. Att jag är utvald av gud eller någon andlig kraft att utföra allehanda stordåd som att komma på någon idé/uppfinning som skulle förändra världen till det bättre.

Märk väl; alla med bipolär typ 1 har inte manier som övergår i psykoser. Dock tror jag psykotiska inslag är ganska vanligt vid ett maniskt skov. Dessutom kan du bli psykotisk vid depressioner. Personer utan någon psykisk sjukdom kan bli psykotiska om de lider av långvarig sömnbrist. Om du har haft en psykos - tillsammans med andra symptom som uppfyller kriterierna för en bipolär sjukdom - så har du per definition bipolär typ 1.

Ett förtydligande: "Tidiga tecken" och "symptom" är olika saker. Tidiga tecken kommer före symptomen, och de tidiga tecknen är därför mer subtila och svåra att bli observant på än på symptomen. Dessutom kan de tidiga tecknen på både mani/hypomani och depression vara mer individuella än symptomen; symptomen för mani/hypomani och depression är mer universella för personer med någon typ av bipolär sjukdom.

Därmed är det ens tidiga tecken på både "uppåt"-perioder och nedstämdhet som är de mest viktiga och effektiva att känna till och uppmärksamma för att kunna stoppa ett skov i ett så tidigt skede som möjligt.

Om man upplever de symptom som beskrivs i punktlistan nedan, så kan man säga att man redan är långt inne i en manisk/hypomanisk episod. Förmodligen för långt för att kunna stoppa ytterligare en eskalering av symptomen på egenhand och utan några mediciniska åtgärder (se texten "1. Vad är bipolär sjukdom?" för en mer specifik och fullständig lista på symptomen på en mani/hypomani och depression).

 

 Jag listar några av de vanligaste symptomen vid ett maniskt eller ett hypomnaiskt skov (eller "episod" som kanske är den mest korrekta benämningen):

  • Minskat sömnbehov. Trots att du endast sover 2 - 4 timmar så fungerar du som vanligt i vardagen. Detta minskade sömnbehov, men med bibehållen energinivå om dagarna, kan pågå under flera veckor.
  • Hyperaktivitet, det vill säga, att du söker upp och företar dig många och olika aktiviteter. Till exempel kan du få för dig att måla om köket kl. 23.00. Du startar många och olika projekt, men slutför sällan något av dem. Du planerar och genomför stora fester för familj och vänner. Kort sagt: du kan inte vara still och ta det lugnt. Du känner ett inre driv att hela tiden göra något.
  • Impulsivitet. Du tappar förmågan att tänka på långsiktiga konsekvenser av dina handlingar. Det kan handla om starka impulser att spendera pengar, att plötsligt säga upp dig från ditt jobb eller att "bara sådär" sticka iväg utomlands. Det kan innebära att du börjar festa mer frekvent än du brukar. Om du blir erbjuden droger kan det verka som en väldigt god idé i stunden. Impulsivitet kan innebära att du har sex med personer du inte känner, dvs du blir promiskuös. I ett maniskt/hypomaniskt skov kan du göra saker som du inte skulle göra om du var vid dina "sinnens fulla bruk."
  • Tankarna rusar. Det känns som att du har 100 tankar samtidigt och att de far omkring i huvudet med en rasande fart. Det kan innebära att du blir extra kreativ, lösningar på problem kommer till dig med lätthet och du kan göra associationer på de mest häpnadsväckande sätt. Men att tankarna rusar kan även innebära att din koncentrationsförmåga försämras, du blir lättdistraherad och du blir lättirriterad då du upplever att andra tänker långsamt och inte förstår dina "briljanta" tankar och idéer. I värsta fall blir de rusande tankarna så många och går i en sådan hög hastighet att det känns väldigt obehagligt och kan resultera i att du får svårt för att överhuvudtaget uttrycka dig verbalt.
  • Forcerat tal. Du pratar fort och mycket. Eftersom tankarna är många och rusar så kan du hoppa från det ena samtalsämnet till det andra och på ett sätt som gör andra förvirrade och att de inte förstår dig. Jag brukar säga att mina ord kommer ur min mun som kulor från en kulspruta. Jag kan även vara väldigt svår att få tyst på och jag så att säga tar mycket plats och hörs mest i olika sammanhang.
  • Mer social och utåtriktad. Eftersom en mani/hypomani för de flesta upplevs som härlig (euforisk) så är man på ett väldigt gott humör. Du kan börja prata med främlingar var som helst, du skämtar och skrattar ofta, mycket och högt.  På grund av ett förhöjt självförtroende (ett utmärkande symptom som bör finnas med) kan  du bli charmig och karismatisk. Du gillar att stå i centrum. Detta beteende kan visa sig även hos personer vars normala personlighet är mer åt det blyga och tystlåtna hållet. I en mani blir man gränslös i sitt beteende; vad man säger och hur man interagerar med andra.

Det finns andra symptom på att du är på väg in i en mani - eller att du redan är i en mani - men min erfarenhet är att de jag listat ovan är de mest vanliga och genomgående hos oss med en typ av bipolär sjukdom.

Ett symptom vid "uppåt" eller "speedade" perioder som är ett klassiskt symptom är upplevelsen av eufori. Kliniker kan använda inslaget av eufori i "speedade" perioder för att skilja liknande symptom från t ex en odiagnosticerad och obehandlad ADHD (överaktivitet, impulsivitet, lättdistraherad, m m, som påminner om symptomen vid en mani/hypomani, men vid ADHD saknas ofta känslan av eufori).

Hur yttrar sig de uppvarvade skoven vid bipolär typ 2 sjukdom, vid så kallade "hypomanier?"

Symptomen på hypomani är i stort sett desamma som vid en mani. Vissa säger något slarvigt att en hypomani är en "light"-version av en mani. Det kan man säga, så länge man inte menar att "light" innebär att bipolär typ 2 är lindrigare att ha eller att den innebär mindre lidande än bipolär typ 1. Precis som vid en fullskalig mani kan en person i ett hypomaniskt tillstånd göra saker som de i vanliga fall inte skulle göra, och som när hen har "landat" orsakar starka skuld -och skamkänslor.

En annan orsak till att bipolär typ 2 inte är mildare, eller "bättre" att ha, än bipolär typ 1, är att personer med typ 2 har fler depressiva skov än personer med typ 1. Dessutom är det vanligare med de obehagliga "blandepisoderna" vid typ 2 än typ 1.

Blandepisoder innebär ett tillstånd där personen upplever hypomaniska och depressiva symptom samtidigt. Blandepisoder är en riskfaktor vid självmord. Detta för att personen upplever nedstämdhet, brist på luskänslor, hopplöshet, samtidigt med hypomaniska symptom som impulsivitet och stor initiativförmåga. En kombination som inte är bra om personen även plågas av självmordstankar- och planer.

Jag tänker mig att den största skillnaden är att en hypomani inte nödvändigtvis orsakar allvarliga och negativa konsekvenser som en mani, vill jag påstå, utan undantag gör. Då menar jag allvarliga konsekvenser för ens ekonomi, sociala relationer, juridiskt och inte minst för ens personliga anseende. Men att känna att man inte riktigt har kontroll över sina tankar, känslor och beteende -  som inträffar vid både mani och hypomani - ger upphov till obehag, rädsla och ångest. Om skuld -och skamkänslorna blir outhärdliga kan de leda till självmordstankar, och i värsta fall, ett fullbordat självmord.

En annan skillnad är förstås intensiteten i det uppvarvade tillståndet. Symptomen på en mani, och beteendet en person i en mani uppvisar, är flera gånger starkare och tydligare för omgivningen än vid en hypomani. Man kan se det som så att en mani är mer funktionsnedsättande i alla sammanhang - jobb, studier, relationer, osv - än en hypomani.

Jag uppfattar det som att skillnaderna på en mani eller hypomani är långt ifrån vattentäta. Huruvida du har bipolär typ 1 eller typ 2 kan inte alltid vara så lätt att avgöra varken för en själv eller en kliniker. Min personliga uppfattning är att mina maniska skov startar som hypomaniska skov. Jag vaknar inte en morgon och har en fullskalig mani. Det är en mer eller mindre långsam process och som eskalerar över tid - om jag inte är uppmärksam  på mina tidiga tecken och stoppar en mani i tid.

 

Mina tecken på att en mani är på gång.

Innan jag går över till att beskriva om åtgärder du kan vidta för att stoppa ett maniskt eller hypomaniskt skov i ett tidigt skede, så skulle jag vilja dela med mig av några andra tecken eller symptom som brukar finnas med i bilden då jag är på väg in i en mani.

Mitt säkraste tecken på att jag börjar bli uppvarvad och som kan vara en indikation på en förestående mani är att mitt sömnbehov minskar. MEN, jag har upptäckt och lärt mig att det finns några mer subtila tecken  till att jag börjar bli manisk och som kommer före mitt minskade sömnbehov.

Jag vet inte om andra personer med bipolär sjukdom kan känna igen sig i dessa subtila och mer svårupptäckta tecknen, eller om de är mina "egenheter?" Vi är först och främst unika personer. Även om vi delar samma diagnos så kan det finnas symptom och tecken som är unika för varje enskild individ.

Dock har jag genom min yrkesroll, och i samtal med personer med bipolär sjukdom, kommit att förstå att de symptom jag har nämnt och listat ovan är i stort sett genomgående eller "universella" för oss med en bipolär sjukdom.

Därför tänker jag att om det finns mer unika tecken för varje enskild individ som har bipolär sjukdom, så är det just de unika tecknen som är de viktigaste att upptäcka och som är de mest effektiva att känna till om du vill stoppa ett maniskt skov i tid.

 Mina subtila, och kanske helt egna, tecken och som föregår mer tydliga tecken, eller som ligger närmare symptom, som minskat sömnbehov, forcerat tal etc, är följande:

  • Kroppsligt och motoriskt. Jag kan känna en viss uppvarvning av min "inre motor." Det kan kännas som en lite nervös eller rastlös energi i kroppen. En slags otålighet. Rent motoriskt yttrar det sig att jag gestikulerar mer när jag pratar, jag går med ett högre tempo, jag borstar tänderna snabbare än vanligt, jag diskar snabbt, brer smörgåsen snabbt o s v. Denna ökning i motorik brukar komma före eller i samband med att mina tankar är många och snabba och/eller att jag pratar fort  och mycket. Jag stressar mig fram i livet, men stressen upplevs som något positivt och önskvärt, snarare än negativt och jobbigt.
  • Jag gör och säger saker utan att tänka efter. Denna är svår för mig, då min personlighet innbär en viss impulsivitet och spontanitet. Men det som gör att jag kan skilja på vad som är jag eller en begynnande mani, är att jag direkt efter jag har sagt eller gjort någonting förhastat kan tänka att "det där var inte riktigt jag" eller "varifrån kom det där?" Det vill säga, jag kommer på mig själv i stunden och kan på så sätt be om ursäkt eller rätta till något om det skulle behövas. Om jag skulle vara manisk - en bra bit in i manin - så hade jag aldrig ens tänkt på om något jag sa eller gjorde kunde uppfattas som konstigt av andra människor.
  • En tendens till att bli mer social än vanligt. Detta är inte heller helt lätt för mig att skilja på "vad som är jag eller sjukdomen?" Jag anser mig själv vara både och lika mycket extrovert som introvert. På mitt jobb, med mina kollegor är jag utåtriktad och social. Om jag umgås med familj och vänner så syns och hörs jag mycket. Men med åren har jag blivit alltmer "privat i mitt privatliv". Det vill säga, jag trivs med mitt eget sällskap, och mitt behov av att vara social i mitt privatliv har minskat. Men när jag börjar bli uppvarvad, precis i begynnelsen av en mani, så börjar den där introverta sidan hos mig att förändras. I synnerhet i mitt privatliv. Jag kan börja ta lite mer kontakt med familj och vänner, och känna ett större behov att prata med andra. Jag kan känna ett starkare behov och en lust att "festa." Om jag är singel, så börjar jag bli mer aktiv och driven att ta kontakt med kvinnor. Det kan handla om att skapa en profil på en dejtingsida och vara väldigt aktiv på den. Vid min senaste uppvarvning som inträffande sommaren 2013, så dejtade jag flera kvinnor samtidigt. Jag kom på mig själv att jag drevs av ett bekräftelsebehov eller att få "kickar" snarare än någon intention att inleda ett mer seriöst och långvarigt förhållande. Det var ett beteende som inte är likt mig, och som jag i efterhand inte var särskilt stolt över. Den uppvarvningen lyckades jag inte stoppa förrän i sista stund. Den innebar en kortare inläggning och sjukskrivning, men den övergick som tur var inte ett depressivt skov.
  • En tendens att "snöa in mig" på något ämne. Jag är en väldigt nyfiken och kunskapstörstande person. Men ett subtilt tecken på en begynnande mani är att jag blir något för engagerad i ett ämne, och lägger ner mycket tid på att lära mig vad det nu är jag vill lära mig mer om. Denna punkt är heller inte helt lätt för mig att veta om det är mitt vanliga nyfikna och engagerade jag, eller om jag håller på att bli manisk. Men jag har märkt att en skillnad är att jag mer uthållig och ihärdig, och kan sitta i timmar med ett ämne på bekostnad av andra saker så som att äta, gå och lägga mig i tid och/eller börja hoppa över träningspass, när det handlar om tecken på en mani.

Som du säkert har uppmärksammat så är mina subtila tecken inte helt lätt att skilja från mina personlighetsdrag. Jag kan som person vara impulsiv och när jag är intresserad av något så blir jag väldigt engagerad och med en tendens att "snöa in mig."

Ofta kan ens närstående och vänner, eller andra som känner en väl, vara bättre än en själv på att observera dessa mer subtila förändringar i ens person och beteende. Om någon du har förtroende för påtalar att de är oroliga för att du håller på att bli manisk - och de kan ange skälen för oron - så lyssna och ta deras oro på allvar. Tänk efter hur du mår, hur du beter dig och försök vara ärlig mot dig själv. Om du kommer fram till att det ligger något i den andras oro över din hälsa, så vidtag återgärder så fort som möjligt för att inte förvärra en eventuellt mani/hypomani.

 

Vad göra vid tecken på en mani?

 Så, vad kan du göra om du upptäcker att du är något mer uppvarvad än normalt eller visar tidiga och tydliga tecken på mani/hypomani så som minskat sömnbehov, tankarna rusar och forcerat tal? Jag ska först dela med mig av vad jag gör när - och om - jag upptäcker mina mer subtila tecken.

  1. Jag drar ner på mitt tempo rent motoriskt. När jag kommer på mig själv och upptäcker att min "inre motor" har börjat varva upp så säger jag till mig själv: "Tagga ner, ta det lugnt. Varför så bråttom med allting?" Jag drar ner på mitt gång-tempo , och går till och med något långsammare än vad jag normalt gör. Alla mina rörelser utför jag något långsammare än vanligt. När du drar ner på tempot rent motorisk så följer hjärnan med. Ditt kroppsliga/fysiska tempo påverkar dig kognitivt och känslomässigt. Redan detta enkla knep med att sakta ner mina rörelser kan faktiskt stoppa en ytterligare uppvarvning. Men det hjälper endast om jag upptäcker dessa subtila tecken i tid och innan de övergår i mer tydliga symptom på en mani.
  2. Jag kan behöva dra ner på min motion eller inte träna alls på några dagar. Denna punkt är lite knepig. Å ena sidan kan ett rejält och utmattande träningspass göra dig lugn och få dig att behålla "båda fötterna på jorden." Å andra sidan kan fysisk träning trigga igång ytterligare uppvarvning och en mani/hypomani. Här måste du lyssna väldigt lyhört på hur din kropp, dina tankar och ditt beteende reagerar på träning. Min tumregel är dock att inte träna på några dagar eller en vecka.
  3. Jag undviker att vara för aktiv på facebook eller andra social medier. Det mest effektiva är förstås att jag helt upphör med all aktivitet på sociala medier under några dagar.
  4. Jag ökar tiden för meditation, att ta det lugnt och slappna av. Att meditera kan helt enkelt vara att jag går ut i skogen, sätter mig ner och lyssnar på skogens alla ljud.
  5. Jag drar ner eller undviker helt stimulantia som koffein, socker och alkohol. Ibland använder jag prestationshöjande kosttillskott för min träning, men slutar helt med det om jag märker att jag är uppvarvad. Du ska överhuvudtaget vara väldigt försiktig med olika kosttillskott om du har en bipolär sjukdom. Om du börjar använda något så var oehört lyhörd på hur du reagerar när du börjar och under tiden du använder något slags kostillskott. Särskilt med sådana som ska höja prestationsförmågan.

Den generella regeln när man börjar känna av tidiga tecken på mani/hypomani är: Dra ner på alla stimuli och aktiviteter.

Det vill säga, gör endast vad som är nödvändigt för att din vardag ska fungera och lägg för tillfället ner alla andra "måste", "borde" eller "vill göra." De sistnämnda är väldigt många när man börjar känna sig "speedad", men det är av största vikt för att inte eskalera tidiga tecken till symptom att man i minsta fall kan prioritera och avgränsa bland alla dessa "jag vill göra." Om man bara "kör på" och håller sju, åtta bollar i luften samtidigt, så är det som att slänga bensin på en brasa som har börjat ta sig.

Alltså, när man börjar känna sig mer "uppåt" och "speedad" än vanligt är det av yttersta vikt att dra ner på antalet aktiviteter och begränsa antalet timmar man är aktiv under dagen.

Ovan nämnda knep eller metoder fungerar alltså endast vid mina subtila tecken på uppvarvning, som kan vara början på en manisk episod. Vad gör jag vid mer tydliga och uppenbara symptom på mani, så som minskat sömnbehov, förhöjt självförtroende och förhöjd aktivitetsnivå?

  • Först av allt; alla kan sova dåligt under en period, eller till och med inte alls under en natt. Med eller utan en bipolär diagnos. Vissa personer kan dessutom ha kroniska sömnproblem och som har funnits sedan barndomen. Andra personer har en annan sömnrytm än den "normala." Dessa personer kanske inte sover mellan 22.00 till 07.00, utan har en sömnrytm som innebär att sova mellan 04.00 till 11.00. Hur det än förhåller sig med det, så blir jag alltid extra uppmärksam om jag sover dåligt eller inte alls under en natt. Att jag sover få timmar under en natt behöver inte betyda att jag håller på att bli manisk, men det kan eventuellt sätta igång en mani. Genom åren har jag lärt mig att jag inte är såpass känslig att jag blir manisk av en natts för lite sömn. Men jag har också lärt mig att en natt med få timmars sömn kan vara ett tecken på en begynnande mani. Alltså, jag blir alltid extra uppmärksam på hur min kropp och hjärna reagerar på otillräckligt med sömn. Hur vet jag skillnaden på om det är en helt "normal" grej att jag sover dåligt eller om det är ett tecken på en mani? För det första börjar jag att fundera över om jag uppvisar några andra tecken på en mani. Går min "inre motor" på ett högre varvtal än vanligt? Har jag blivit mer utåtriktad och kontaktsökande än vanligt? Har jag börjat att "snöa in mig" på något ämne? Om en eller flera av dessa tecken också finns med i bilden så måste jag vara ärlig mot mig själv och erkänna att nu är troligen en mani på gång.

I det skedet brukar en åtgärd fungera för att stoppa manin:

  • Jag tar sömnmedicin nästkommande natt. Om jag sover åtta timmar den natten så brukar det vara allt som behövs för att de maniska tendenserna dämpas och ganska fort försvinner helt. Jag fortsätter att vara uppmärksam på hur jag mår, jag tar det lugnt både på jobbet och privat och undviker yttre stimuli som kan trigga igång en uppvarvning eller mani.
  • Om jag inte kommer in i min vanliga sömnrytm eller att jag inte känner att de andra maniska symptomen dämpas under de närmaste två till tre dagarna - max tre dagar - så slutar jag ta min antidepressiva medicin. Min läkare vill inte att jag tar antidepressiv medicin på grund av att den kan sätta igång en mani. Men jag är så rädd att bli depressiv så min läkare låter mig hållas. Dock har vi gjort en överenskommelse och den innbär att jag har lovat honom att jag slutar ta min antidepressiva om jag misstänker att jag börjar bli manisk. Uppdatering: Sedan  februari 2015 tar jag inte längre någon antidepressiv medicin. Sedan samma datum tar jag litium och lamotrigin, vilket har fungerat väldigt väl på mig fram till dags datum, 20160801.

I värsta fall, om jag inte har lyckats stoppa manin i tid, så behöver jag åka till psykakuten och göra en bedömning om jag behöver läggas in eller inte. Om manin inte har gått för långt så kan det räcka med några justeringar av min medicin och kanske en kortare tids sjukskrivning. Så länge jag inte har hittat på några "dumheter" under min uppvarvade period - som att leva över mina tillgångar eller skadat andras känslor - och att manin inte gått så långt att den avlöses av en depressiv fas, är jag nöjd.

Men mest nöjd är jag förstås om jag kan stoppa en mani utan att behöva bli sjukskriven. Mest nöjd med mig själv är jag om jag har haft disciplinen att stoppa en uppvarvning och en eventuell mani i ett så tidigt skede som möjligt.

Disciplin för mig handlar idag inte om att falla för frestelsen att få uppleva det euforiska med att vara manisk. Idag handlar disciplin för mig om att jag inser mina begränsningar. Att jag inte går i fällan och tänker att "det fixar sig" eller att "jag ordnar det på egenhand."

Disciplin handlar idag för mig om att vara ödmjuk inför och ha respekt för min sjukdom. Att jag har respekt för min sjukdom innebär inte att jag låter den begränsa mig i mitt liv. Jag vet att jag kan leva ett liv av högsta kvalitet med en bipolär sjukdom. För att skapa och upprätthålla den kvalitén måste jag vara klok och ödmjuk att inse mina begränsningar och ta hjälp från andra om och när det skulle behövas.

Exempelvis så kan detta med en balans mellan respekt och ödmjukhet för min sjukdom och att samtidigt inte låta den begränsa mig, handla om att jag planerar mer noggrannt än tidigare och försöker förutse olika riskfaktorer, om och när jag vill prova något nytt för att utveckla mig själv som person.

Jag kan till exempel göra upp en "om... så"-plan, eller en krisplan/åtgärdsplan, så att jag har klart för mig vad och hur ska jag göra för att minimera risken för nya episoder, eller vad och hur jag ska göra för att dämpa tidiga tecken på en episod. En sådan plan kan vara särskilt klokt att göra om man ska börja med något nytt, det vill säga vid någon förändring i ens liv som kan komma att innebära förändringar i ens rutiner; t ex byta arbetsplats, börja studera, bilda familj, o s v. 

 Min senaste uppvarvning sommaren 2013,  som var på gränsen till en fullbordad mani, var en tankeställare för mig. Trots mina kunskaper om tidiga tecken, mina erfarenheter av att göra korkade grejer när jag är manisk och min rädsla för att bli deprimerad, så lät jag min uppvarvning fortgå för länge.

Jag lät de tidiga tecknen övergå till symptom, och nära nog en fullskalig manisk episod. Och detta trots att jag var medveten om att något var på gång med mitt mående. 

Det fick mig att inse att jag trots all kunskap om och erfarenhet av min bipolära sjukdom på intet sätt är "fullärd." Jag förstod att utan insikten om mina egna begränsningar att kontrollera sjukdomen på egenhand, så är risken väldigt stor att jag låter en mani gå för långt.

Om jag inte har modet och klokheten att fråga efter hjälp i tid, så är de kunskaper och erfarenheter jag har skaffat mig under mer än tio år med att ha bipolär sjukdom helt enkelt värdelösa. I alla fall vid den episod som jag inte omsätter mina kunskaper och erfarenheter till konkret beteende. 

Därför har jag tatuerat in "gnothi seauton" på min vänstra underarm som en påminnelse om mina begränsningar,  och för att förhoppningsvis hjälpa mig att hålla mig ödmjuk och klok. Det är latin och betyder "känn dig själv."

Att ha disciplinen, modet och klokheten att inse mina begränsingar är fortfarande det allra mest svåra för mig. Sommaren 2013 lärde mig det.

Jag hoppas innerligt att jag har lärt mig den läxan nu. En gång för alla. Men för att vara på den säkra sidan så påminner jag mig själv varje dag att förbli ödmjuk och respektera min sjukdom. Det kanske låter jobbigt och som något negativt för dig? Inte för mig. För mig innebär det att "känna mig själv." Och det tycker jag är något positivt. Lite coolt, på något sätt :)

Jag hoppas att något i texten har hjälpt dig, och att du kan använda några av åtgärderna i ditt egna liv med en bipolär sjukdom. Eller att texten kan hjälpa någon du känner som har, eller du misstänker har, en bipolär sjukdom.

 

 

 

Lycka till och ta hand om dig!

Janne Tikkanen