Redigerad/omskriven, 2017-04-23.

 

Vad är jag och vad är min bipolära sjukdom?

I denna text ska vi gå igenom tre sätt på hur du kan börja lära dig att skilja på vad som är din personlighet och vad som är din bipolära sjukdom (de tre sätten/övningarna kommer långt ner i texten under rubriken ”Tre sätt att skilja på ditt jag och din bipolära sjukdom”).

För det kan vara svårt att veta den skillnaden.

Det kan vara svårt av många olika anledningar och som kan variera från en individ till en annan. Låt mig ta ett vanligt exempel på varför det kan vara knepigt att skilja på vad som är ens personlighet och vad som är ens bipolära sjukdom (eller någon annan typ av psykisk sjukdom eller form av psykisk ohälsa).

Innan jag beskriver det vanliga exemplet, så vill jag tydliggöra vad det är som är svårt. För de flesta med en bipolär sjukdom så handlar svårigheten om att kunna skilja på vad som är normala känslor och känslouttryck, kontra känslor och känslouttryck som är orsakade av den bipolära sjukdomen. Även vad och hur man tänker och beter sig kan för många vara svårt att veta om tankarna och beteendet är normala eller om de beror på en eventuell hypomani/mani eller en depression.

Det vill säga, många med en bipolär sjukdom upplever en osäkerhet och oro om känslor, tankar och beteende speglar dem själva i ett friskt, stabilt tillstånd - ens personlighet - eller om dessa är tidiga tecken eller symptom på ett bipolärt skov (skillnaden mellan tidiga tecken och symptom beskrivs längre ner i texten under avsnittet ”2 B. Lär känna dig själv genom andras ögon”).

Det kan handla om att man blir orolig och osäker på om ens bra mående och att man känner sig glad är ett tecken på att man börjar bli uppvarvad, känner av tidiga tecken på en hypomani/mani. "Är jag i en bra period i livet, eller är jag på väg att bli hypomanisk/manisk?" eller "Är jag ledsen på ett `normalt´sätt, eller håller jag på att bli deprimerad?" Dessa och andra frågor är vanliga att ställa sig och oroa sig över när man har svårt att skilja på sin personlighet och på sin sjukdom.

Nu till det vanliga exemplet eller anledningen till varför det kan vara svårt för en person att veta svaret på de två ovannämnda frågorna, och andra frågor, gällande sin personlighet kontra ens bipolära sjukdom:

Många, men inte alla, som får en bipolär sjukdom i vuxen ålder, låt oss säga runt 20 års ålder, har sedan tidiga tonåren (för vissa redan i barndomen) på ett eller annat sätt mått psykiskt dåligt och på grund av detta haft svårigheter i skolan och/eller i relationer, och därför känt sig annorlunda eller känt att "det är något fel på mig som person."

Det dåliga psykiska måendet under barndoms- och ungdomstiden handlar då ofta om ångest, depression, ätstörningar (i en mindre utsträckning), utåtagerande beteende, och att man i tonåren börjar självmedicinera med alkohol och/eller droger. Kroppsliga besvär kan också finnas med i bilden; huvudvärk/migrän, magbesvär, ont, eller spänningar, i leder och muskler, m m.

Man själv vet inte varför man mår psykiskt dåligt, och ofta ingen annan i ens omgivning heller. I själva verket kanske man inte ens förstår att det handlar om en psykisk ohälsa (eller tecken/symptom på en psykisk sjukdom som inte har manifesterat sig fullt ut), utan man tror att må psykiskt dåligt är normalt för en själv. Det är helt enkelt ens lott i livet att lida själsligt och ha svårigheter med att få livet att fungera, för man känner ju inte till ett annat sätt att må och fungera på.

Därför är det lätt hänt att man själv, och eventuellt personer i ens närhet, tillskriver det dåliga måendet, problemen i skolan och i relationer, på ens egen person. Personen får av förståeliga skäl en orealistisk och onyanserad självbild; "jag är värdelös, jag klarar ingenting, ingen vill vara vän eller kan älska mig, mitt liv kommer aldrig att bli bra, varför ska jag leva?", är tankar och känslor som börjar dominera hos personen.

Jämför ovan exempel med en person som har haft en relativt problemfri barndom och ungdomstid, utan något dåligt psykiskt mående - eller det vi kallar för psykisk ohälsa - (förutom de normala tonårsproblemen med sökandet efter sin identitet, sexualitet, olycklig kärlek, osv). Personen fungerar bra i skolan, har goda vänskapsrelationer, etc. Efter gymnasiet kanske personen studerar på universitet, eller kommer ut på arbetsmarknaden. Livet flyter på och fungerar som för vem som helst. Sedan runt 30 års ålder börjar personen av någon anledning att lida av psykisk ohälsa, såpass illa att personen har sin första kontakt med psykiatrin. Så småningom får personen en bipolär diagnos.

Av de två exemplen på "sjukdomshistoria" ovan; vem av personerna tror du kommer att ha minst svårigheter med att skilja på sin personlighet kontra sin bipolära sjukdom? Vem av de två personerna ovan har lärt känna sig själv bättre, sina styrkor och svagheter, men framför allt, hur de känner, tänker och beter sig när de är sig själva, sitt vanliga jag, till skillnad från när de är hypomaniska/maniska eller deprimerade?

 

Paradoxen med återhämtning.

Om man aldrig har fått en riktig möjlighet att lära känna sig själv under barn- och ungdomstiden på grund av att en psykisk ohälsa har förhindrat det, så föreställ dig vad som kan hända när man får rätt diagnos och vård och behandling. Personen börjar vara stabil i sitt mående och svänger inte mellan hypomani/mani och depression, och en eventuell ångestproblematik eller en annan samsjuklighet börjar också att förbättras. "Shit, jag mår bra!?" "Livet fungerar!?" "Är det möjligt för mig att må såhär bra?!" ”Vad är det som händer med mig?”

I detta stabila och friska tillstånd så börjar något tidigare okänt för personen att hända och ge sig tillkänna; personen börjar uppleva det vi kallar ett "normalt" mående och hens personlighet börjar titta fram och pocka på uppmärksamheten när symptomen har lagt sig.

Föreställ dig vad det gör med en person som i stort sett i hela sitt liv har lidit av psykisk ohälsa och vars liv till stora delar har varit mer eller mindre kaosartat. Föreställ dig vilken mental och känslomässig omställning det är för personen att plötsligt må bra och upptäcka att livet kan fungera och vara gott.

Hur konstigt det än låter, så kan detta med att plötsligt må bra och få en inblick i att ens liv kan fungera väl, innebära en chock för personen ifråga, och känslor av osäkerhet och rädsla. Det finns beskrivet i litteraturen och kallas för "paradoxen med återhämtning."

Det vill säga, paradoxen innebär att upplevelsen av att må bra och fungera väl skapar ett slags psykiskt illabefinnande i form av osäkerhet, en upplevelse av en bristande kontroll, och kanske framför allt, en identitetskris. "Vem är jag nu, när jag mår bra?" Man känner sig helt enkelt vilsen. Med sig själv, med tillvaron i stort.

För mig var identitetskrisen orsakad av det omvända förloppet. Mitt mående och liv liknar exemplet ovan med personen som först vid 30 års ålder börjar känna av sin medfödda sårbarhet för en bipolär sjukdom. Det var en chock för mig och en overklighetskänsla att behöva hjälp från psykiatrin och få veta att jag har en psykisk sjukdom. Fördelarna för mig var just en uppväxt utan några större problem med min psykiska hälsa, samt att jag hade skaffat mig en hyfsat god koll på min personlighet vid mitt första insjuknande. Men det är en annan historia, tillbaka till "paradoxen med återhämtning."

Framtiden kan också bli skrämmande för plötsligt öppnar sig många dörrar till vad man kan göra med sitt liv. Man kan uppleva en stor sorg, besvikelse och ilska över att så många år av ens liv har gått bort till att lida psykiskt. "Vad hade det blivit av mig om jag hade fått hjälp tidigare?" "Hur hade mitt liv varit förr och nu om jag hade fått hjälp tidigare?"

Kort sagt, upplevelsen av att må bra är något en vuxen person med psykisk ohälsa sedan tidig ålder inte är van vid. Att må och vara ”normal” är något okänt, och detta okända vet man inte hur man ska förhålla sig till eller hantera.

I förändringen och processen från psykisk ohälsa till psykisk hälsa uppstår ett tomrum som fylls med en massa frågor och känslor om ens identitet, ens förflutna och framtid. Man känner sig inte hel, man känner inte sig själv. Man känner inte igen sig själv i ett bra mående. Då är det även nästintill omöjligt att på egenhand finna svaren på vad och hur göra för att komma vidare i livet.

Det är viktigt att få hjälp och stöd med att försöka bearbeta och hantera alla dessa frågor och känslor. Att göra sina tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa begripliga och att normalisera dem, att få stöd med att plocka fram ens unika personlighet som varit dold bakom många år med symptom, lidande, samt att få stöd med att plocka fram ens inre styrkor som hittills inte har kunnat användas fullt ut på grund av den psykiska ohälsan eller sjukdomen.

Paradoxen med återhämtning kan även innebära att man blir livrädd för att återinsjukna i ett hypomaniskt/maniskt eller ett depressivt skov. Denna rädsla för nya skov kan göra att en person inte vågar uttrycka olika känslor och undviker situationer och sammanhang som personen tror kan sätta igång ett skov. Personen vågar inte ha kul, "för" kul, skratta och skämta av rädsla för att det ska trigga igång en hypomani/mani. Man vågar inte inleda nära och intima relationer i rädsla för att de inte ska hålla över tid och att sorgen över det ska trigga igång ett depressivt skov (eller att en förälskelse ska sätta igång en hypomani/mani).

Dessa rädslor är i och för sig inte orealistiska eller orimliga. En förälskelse kan trigga igång en hypomani/mani. Men jag tror att det inte är känslan i sig - själva förälskelsen - som är en riskfaktor för en hypomani/mani. Inte heller känslor av sorg och besvikelse när en relation inte fungerar eller tar slut.

Snarare tror jag det är beteendet - och förändringar i rutiner och levnadsvanor - i en förälskelse som är det som kan trigga igång ett bipolärt skov. Exempelvis kommer man förmodligen att få för lite sömn när man är förälskad; man stannar uppe hela natten med sin förälskelse och pratar, och gör andra mysiga saker. Vilket man förstås ska kunna göra, det hör ju till, och är något underbart och fint.

Samtidigt går det inte att komma runt detta faktum; sömnen är en helt grundläggande skyddsfaktor, och en rutin som måste fungera och skötas, för att en person med en bipolär sjukdom ska kunna kontrollera sin sjukdom. Om ens förälskelse känner till ens bipolära sjukdom, och är cool med den, så är det inga större problem med att få tillräckligt med sömn. Ett gott tecken på att ens förälskelse är någon man inte ska släppa i första taget, är att hen är den som säger till en att sova av en genuin omsorg (inte av kontrollbehov) för ens psykiska hälsa.

Om man inte har berättat för ens förälskelse om sin bipolära sjukdom, och vikten av att få tillräckligt med sömn för att hålla sig frisk, så får man fundera på lösningar, och över om förälskelsen är värd att offra sin psykiska hälsa för, eller kanske rättare sagt, om ens egen tystnad är värd det.

Om man är rädd för att berätta om sin bipolära sjukdom för en ny förälskelse eller kärlek, så kan man tänka kring detta beslut som att förälskelsens reaktion på ens öppenhet med ens diagnos, är en god indikator på om hen är värd att lägga fortsatt tid och energi på.

Min egen erfarenhet, och vad jag hört från andra med en bipolär sjukdom, är att det i 9 fall av 10 går mycket bättre än vad man föreställt sig att vara öppen med sin bipolära sjukdom, och att de flesta potentiella kärlekspartners är ganska coola med ens diagnos. Igen, min egen erfarenhet är att vad de flesta oroar sig över, och vad de initialt kommer att fråga en angående ens bipolära sjukdom, är detta med självmordstankar, och om man skulle kunna ta sitt liv i ett bipolärt skov (i synnerhet om förälskelsen redan har en del kunskaper om bipolär sjukdom, annars kommer den frågan garanterat längre fram i tid och när hen är mer påläst).

Återigen, en god indikator på om förälskelsen är någon man ska hålla hårt i, är om de är nyfikna på ett empatiskt sätt (inte på ett fascinerat sätt som om du vore ett studieobjekt), lyssnar uppmärksamt och ställer relevanta frågor/följdfrågor. Längre in i relationen och om den övergår i något djupare och seriöst, så bör en lösningsfokuserad kommunikation (vad och hur göra för att förebygga bipolära skov, vad och hur göra om ett skov inträffar, osv) komma i in bilden.  

Vi som har en bipolär sjukdom har i sin tur ansvaret - och enligt mig, en moralisk skyldighet - att vara beredda att bemöta den andres frågor och oro på ett så ärligt och öppet sätt som möjligt. Varken över- eller underdriva, romantisera eller mörka något om sjukdomen eller våra erfarenheter av den.

Men framför allt har vi ansvaret att ta hand om oss själva, att aktivt använda oss av de strategier och rutiner vi har lärt oss och vet att de håller sjukdomen under kontroll. Och göra det i första hand för oss själva, inte för vår partner eller någon annan. För om du gör det för någon annans skull, vem ska du göra det för när du står ensam i livet?

Detta är min personliga åsikter, men det är upp till varje enskild individ med en bipolär sjukdom att göra vad och hur de vill i denna fråga. Men sanningen kommer alltid fram förr eller senare, och man kan undvika många komplikationer och missförstånd om man väljer att lägga alla korten på bordet från början, eller i ett tidigt skede.

Däremot kan det vara klokt att fundera igenom vad man ska börja med att berätta om och vara öppen med om sin sjukdom. Och hur och när man ska berätta och vara öppen.

Man kommer inte att kunna berätta om hela sin sjukdomshistoria, om alla sina erfarenheter av att leva med en bipolär sjukdom, om vad bipolär sjukdom är, vilka ens symptom är, vad det kan komma att innebära för ens partner, vilka strategier och lösningar det finns, osv, under ett och samma samtal och tillfälle. Det kommer att bli alldeles för mycket information för den andra att ta till sig.

Man får göra det till en kommunikation och dialog som tas upp och pratas om på ett öppet och ärligt sätt, allt eftersom man lära känna varandra och vet åt vilket håll relationen utvecklar sig. Det brukar falla sig naturligt, och är inte alls så skrämmande eller krångligt som det kanske verkar och låter.

Jag skulle vilja avsluta denna avvikning från ämnet, med att berätta vad en klok tjej sa till mig en gång i tiden.

Hon sa att oavsett hur mycket jag berättade om min bipolära sjukdom för henne, hur mycket hon än frågade och läste på om sjukdomen, så skulle hon aldrig kunna veta hur hon skulle reagera och hantera att se mig i ett skov, förrän skovet verkligen hände och hon upplevde det i realtid.

Och, så är det ju med flesta, så att säga, ovanliga, och ibland i fallet med bipolär sjukdom, akuta situationer; vi kan aldrig vara säkra på hur vi kommer att reagera i stunden förrän i, och efter, själva situationen.

En av hennes första frågor till mig när jag hade tagit modet till mig att vara öppen med min bipolära diagnos var: ”Skulle du kunna ta livet av dig?” och sedan ”för jag skulle inte komma över att hitta dig död.” Som tur var kunde jag svara henne ärligt med ett ”nej.” Efter det var hon cool med min bipolära sjukdom.

 

Tre sätt för att skilja på ditt jag och din bipolära sjukdom.

Men nu har jag gått händelserna i förväg. För att överhuvudtaget känna sig bekväm med, och veta vad och hur man ska vara öppen med sin bipolära sjukdom för t ex en potentiell kärlekspartner, så bör man först ha koll på skillnaden mellan ens personlighet och på ens bipolära sjukdom. Man bör ha en någorlunda klar bild över vem man är som person, ens värderingar och behov, ens styrkor och svagheter, etc.

Det kommer att ta tid att lära sig skillnaden mellan vad som är jag och vad som är min bipolära sjukdom. I synnerhet om man som personen i exemplet ovan har upplevt psykisk ohälsa sedan unga år, och sedan när vård och behandling börjar verka positivt på mående och funktion, upplever "paradoxen med återhämtning."

Det kommer att ta tid. Det kommer att krävas tålamod (för många med en bipolär sjukdom är tålamod inte en dygd man besitter, inklusive undertecknad). Men det är fullt möjligt att lära känna sig själv, att acceptera både sig själv och sin sjukdom. När man sedan har kommit en bit i sin återhämtningsprocess, så kommer sjukdomen att bli alltmer oviktig, och ens personlighet blir det viktiga och framträdande.

Och när du ser dig själv snarare än sjukdomen, och tycker om vad du ser, så kommer även andra människor att se dig som en unik person snarare än att fokusera på din sjukdom, och de kommer att tycka om vem och vad de ser.

Var schysst mot dig själv. Var cool med din bipolära sjukdom, för då kommer även andra att vara cool med den. Bipolär sjukdom är en del av dig, men den definierar inte vem du är som en unik person.

Så hur kan du börja att få syn på och lära känna din unika person? Nedan kommer några tips på hur du kan göra för att lära dig att skilja på din personlighet och på din bipolära sjukdom. Se tipsen som just tips eller förslag på vad och hur du kan göra. Ställ in dig på att det varken kommer att vara en lätt eller snabb process, men att det är fullt möjligt att lära sig att skilja på vilka tankar, känslor och beteenden som är du, och vilka som är orsakade av en hypomani/mani eller en depression.

En sista sak; den bästa tidpunkten för att börja arbeta med de 3 sätten, eller övningarna, nedan, är när man mår relativt bra och har en relativt lugn och trygg livssituation. Vid ett väldigt dåligt mående är det för det första svårt att orka och kunna koncentrera sig, och för det andra kan ens benägenhet att tänka och minnas i enbart negativa banor och termer göra övningarna kontraproduktiva. Det vill säga, istället för att få dig att må bra, bli inspirerad, engagerad eller känna hopp, så kan övningarna vid ett väldigt dåligt mående få en att känna det motsatta.

 

  1. Acceptans. Det är bara att bita i det sura äpplet. Du kom till världen med en genetisk sårbarhet för att drabbas av en bipolär sjukdom. Jag vet, det är för jävligt och orättvist. Vi bad inte om att födas med dessa sketna gener. Vi kan inte förändra vår genetiska uppsättning, tyvärr.

Men varför fokusera på det som inte går att förändra, när det finns många saker vi med en bipolär sjukdom kan göra för att kontrollera den och leva ett fullvärdigt liv?

Jag brukar tänka på min genetiska sårbarhet som ett av de fem korten jag kan spela med under en pokermatch. Ett av korten kan jag inte byta (min genetiska sårbarhet). Det kortet kommer följa mig genom hela pokerturneringen (livet). Men jag har FYRA andra kort som jag kan byta och påverka spelets utgång med. Så då fokuserar jag på de fyra korten (vad och hur göra för att kontrollera min sjukdom). Jag kan vinna många pokerturneringar och mot de bästa spelarna genom att kunna byta fyra kort.

Acceptans innebär att hitta ett konstruktivt förhållningssätt till sin bipolära sjukdom. Man behöver inte "gilla läget", men för att komma vidare i sin återhämtning, om man vill må bra och leva ett meningsfullt liv, så är en nödvändig förutsättning för det, att på ett sakligt sätt konstatera att "jag har en bipolär sjukdom, mitt liv har sett ut så, just nu är min situation såhär", men utan att döma eller värdera sig själv, sin sjukdom, då- eller nutid. Jag har sagt att det inte kommer att vara lätt.

Utan denna acceptans är det svårt att överhuvudtaget komma vidare. Acceptans är en nödvändig, men inte en tillräcklig, komponent för att kunna börja ta stegen mot en god psykisk hälsa och ett meningsfullt liv. Att acceptera sin bipolära sjukdom, och en framtid med den vid sin sida, innebär inte att kasta in handduken och bli passiv.

Att acceptera sin bipolära sjukdom, att ha ett konstruktivt förhållningssätt till den, innebär att man börjar odla en önskan och en vilja att förbättra sitt mående, sin nuvarande situation och sitt liv. Man kan säga att acceptans är början till ett mer handlings- och lösningsorienterat tänkande. "Ok, jag har en bipolär sjukdom och den har orsakat mig mycket lidande och mörker i mitt liv, men nu vill jag få ett slut på lidandet och mörkret." Den önskan och viljan kan ge upphov till frågorna "vad kan jag göra för att kontrollera sjukdomen?" eller "hur gör jag för att leva ett bra liv med min sjukdom?"

Dessa frågor kan i sin tur leda till att man tar mod till sig och känner nödvändigheten av att fråga om hjälp och stöd. Och då har man tagit ett stort steg på vägen mot att kontrollera sin sjukdom och ta makten över sitt liv. Ett bättre mående och ett liv med ljus, hopp, mening, vänskap och kärlek kommer inte längre kännas som en omöjlighet för en.

 

 2. Lär känna dig själv. Vem är jag? Frågan är ju en djupt metafysisk, och man kan också undra över hur många människor som vet vilka de är på djupet och på bredden. Så det är möjligtvis inte den bästa frågan att börja med på sin resa mot självkännedom.

Istället kan man närma sig målet med att lära känna sig själv genom att utforska och reflektera kring andra, och närbesläktade, frågor.

 

2 A. Dina värderingar.

 Exempelvis kan en god start vara att titta närmare på sina värderingar. Värderingar hör till etikämnet, och du kan tänka kring värderingar som något som motiverar dig till att göra en handling framför en annan, eller göra ett val och ta ett beslut framför ett annat. Inom etiken ställer man frågor som ”hur bör vi leva?”, ”vad är ett gott och rättvist samhälle?”, ”vad är ett gott liv?”, m fl.

Men för vårt syfte tar vi ner dessa frågor på individnivå. Du kommer att utforska och reflektera över frågor som ”hur vill jag vara som en människa?” och ”vad gör mitt liv meningsfullt?”

Framför allt kommer du att ställa den så viktiga, och den mest svåra att besvara, ”varför”-frågan. När du har identifierat en värdering som är viktig för dig, t ex ”ansvar”, ”att vara ansvarsfull”, så går du mer på djupet och frågar dig själv varför du tycker att ta ansvar är en viktig värdering.

Det är inte helt enkelt, samtidigt är det helt väsentligt att du förstår svaret på din varför-fråga. Detta för att en varför-fråga kommer att utmana dig och plocka fram svar som kommer ifrån djupet av dig själv. Svar, kunskaper och visdom som du kanske inte visste att du hade, eller som du någontans under livets sus och brus inte lyssnande tillräckligt noggrant efter?

När du på djupet förstår varför din valda värdering är viktig för dig, så kommer bilden av dig själv, vem du är, också att bli tydligare och klarare.

Dessutom så kan svaret på en varför-fråga lysa upp vägen till, eller ge ledtrådar till, svaret på en ”hur”-fråga. Och vad besvarar en hur-fråga? Jo, hur du ska komma vidare i ditt liv (om det är vad du önskar).

Värderingar är en slags inre kompass som vägleder oss genom livets komplexitet med alla sina relationer, möten, situationer, val och beslut, och när vi är trogna våra värderingar så kommer vi uppleva våra liv som meningsfulla och tillfredställande.

Vi känner en inre nöjdhet när vi lyckas efterleva våra värderingar, i synnerhet i möten med andra människor, i relationer och i sammanhang som medvetet eller omedvetet vill, kräver, önskar att vi ska leva efter deras och andra värderingar.

Om du är medveten om dina egna värderingar, om du förstår svaren på dina varför-frågor, så kan du lättare avgöra om och när det är ok att hålla fast vid dina egna värderingar, eller om och när det är ok för dig att följa någon annans värderingar.

 När vi går emot våra mest viktiga värderingar, så har vi ofta svårt att se oss själva i spegeln. Att du inte tog det rätta beslutet för dig eller inte handlande enligt en av dina värderingar, kommer att gnaga och skava i dig, och skapa skuldkänslor.

Så dina värderingar, och om du lever efter dem eller inte, kan påverka ditt allmänna välbefinnande på ett kraftfullt och påtagligt sätt.

Ett annat symptom på att du inte lever efter dina djupaste värderingar, är att livet inte känns riktigt rätt. Man kan få en mer eller mindre diffus känsla av att något fattas i ens liv. Man känner inte den inre nöjdheten som man gör när man efterlever sina värderingar i ord och beteende.

Så om du känner att något skaver inom dig – det kan kännas väldigt påtagligt som om man behöver rätta till något inom sig, så som man rättar till sina kläder när de inte sitter bekvämt - eller att något fattas i ditt liv – du behöver inte ha en miserabel livssituation, men det finns ett ständigt närvarande ”men” – kan det vara dags att titta närmare på dina värderingar och om du lever efter dem eller någon annans (föräldrars, skolans, samhällets, vänners, partnerns, jobbets, kollegornas, chefens, osv).  

Ovannämnda symptom på en diffus missnöjdhet med sitt liv och sig själv kan bero på att våra värderingar är otydliga och omedvetna för oss själva, och att vi inte lever efter en eller flera av våra för tillfället djupt gömda värderingar.

 Så nedan kommer ett förslag på ett tillvägagångssätt du kan använda för att bli medveten om vilka värderingar som är viktiga för dig:

  1. Att vara ärlig och empatisk, kan vara värderingar som du tycker är viktiga, och som du känner att du vill efterleva i ord och handling så långt det är möjligt i olika situationer och med olika människor. Skriv då ner "ärlig" och "empatisk" med penna och papper, eller gör ett dokument i din dator. Du kan fundera över vad ärlighet och empati betyder för dig, det vill säga, gör din egen definition av dem. Det är helt ok att använda hjälpmedel i form av ordböcker, andra människor, m.m.

  2. Gå sedan lite djupare och försök att beskriva varför det är viktigt för dig att vara ärlig och empatisk. Eftersom en varför-fråga utmanar dig och går in mer på djupet av dig själv, så var beredd på överraskningar. Det kan visa sig att de värderingar du först väljer (kommer på) i själva verket inte är så viktiga för dig. Vi har alla värderingar som vi har blivit ”inprogrammerade” med i olika faser i våra liv. Vissa av dem är bra för oss, och då behåller vi dem. Andra tjänar oss inte väl längre, då bör vi slänga bort dem, och eventuellt ersätta dem med andra värderingar som passar bättre med vilka vi är idag och med vår nuvarande livssituation. Så var beredd på en del hushållsarbete i form av att ”rensa garderoben.”

  3. Du kan fundera vidare på hur du visar ärlighet och empati i ord och handling. Andra frågor att reflektera över och formulera ett svar på kan vara: Vad gör det med dig själv/hur får det dig att må när du är ärlig och empatisk, eller när du inte är det? På vilka sätt gör ärlighet och empati ditt liv mer meningsfullt och tillfredsställande jämfört med om du inte skulle bete dig ärligt och empatiskt?

  4. Sedan när du har kommit på ett antal värderingar som är viktiga för dig, och för dig själv formulerat varför de är viktiga för dig, så kan du gå vidare med att utforska och reflektera över på vilka sätt och i vilka sammanhang du skulle få möjlighet att efterleva och utveckla dina värderingar. På så sätt kan du få ledtrådar till vad du vill studera till, arbeta med, vilka människor du trivs bäst med, vilka hobbys och andra fritidsaktiviteter du skulle vilja börja med (eller återuppta), m.m.

Som sagt, dina värderingar - när du känner till dem och lever efter dem - är viktiga för ditt allmänna välbefinnande och för att ditt liv ska kännas meningsfullt. Hur du ser på dig själv och känner om dig själv – din självbild och självkänsla – påverkas också kraftfullt på ett positivt eller negativt sätt, beroende på om du följer dina värderingar i ord och handling eller inte.

Enligt mig, är detta goda anledningar till att lägga tid och energi på att medvetandegöra sina mest viktiga värderingar och skaffa en förståelse för varför de är viktiga för en.

Det är inte helt lätt att medvetandegöra sina mest viktiga värderingar, eller att formulera för sig själv varför de är viktiga för en, men att reflektera över och utforska sina egna värderingar är, enligt min mening, det mest effektiva sättet till en djupare självkännedom.

Att lära känna sina värderingar kommer inte i det första skedet att hjälpa en med att skilja på vad som är ens normala känslor, känslouttryck och på vad som är tidiga tecken, symptom på ett bipolärt skov.

Istället kommer arbetet med dina värderingar att skapa en hållbar grund för dig att fortsätta "bygget av dig själv." Denna hållbara och stabila grund kommer att hjälpa dig enormt mycket längre fram i tiden. Varför?

Därför att dina värderingar styr många av de val du gör och beslut du tar. Om du är medveten om vad det är som styr dina val och beslut – ”varför vill jag detta?”, ”är det min eller någon annans vilja?” - så kommer denna medvetenhet att öka dina chanser att göra val och ta beslut som även gynnar din strävan att kontrollera din bipolära sjukdom.

Kanske det viktigaste av allt; om du är medveten om dina värderingar och varför de är viktiga för dig, så kan det bli lättare att göra val och ta beslut om frågan ”är denna sysselsättning/är denna relation värd att offra min psykisk hälsa för?”

 

 2 B.  Lär känna dig själv genom andra människors ögon.

 Ett väldigt bra sätt att lära känna sig själv är att fråga andra människor. Be andra människor att beskriva vad de tycker om hos dig, vad det är som gör att de tycker om att umgås med dig.  Föräldrar, syskon, vänner, kärlekspartner, arbetskamrater, klasskamrater, och andra människor du känner dig bekväm med att fråga, kan ge dig insiktsfulla svar om vem du är, vad du är bra på, vilka egenskaper som är dina styrkor, osv.

Ibland känner andra människor oss bättre än vad vi själva gör. Genom andra lär vi oss att få syn på vem vi själva är.

Framför allt; försök att komma fram till vad och hur du tänker, känner och beter dig när du, så att säga, är dig själv. Hur brukar jag uttrycka min "normala" glädje, entusiasm, medkänsla osv. (”positiva” känslor)? Hur är uttrycker jag i ord och beteende när jag är "normalt" ledsen, arg, frustrerad, rädd, osv. (”negativa” känslor)?

Försök sedan att jämföra ditt vanliga jag med vad och hur du känner, tänker och beter dig när du är manisk/hypomanisk eller depressiv. I början på detta detektivarbete så kan det vara lättast att börja att jämföra och skilja på sina tankar, känslor och beteenden när man är sitt vanliga jag med sina symptom när man är hypomanisk/manisk och depressiv.

Symptom och tidiga tecken är inte samma sak. Symptom är relativt likartade och generella för alla som har en bipolär sjukdom, och när man uppvisar symptom så har det bipolära skovet i stort sett gått för långt för att kunna stoppas med sina strategier och rutiner. Man kommer förmodligen att behöva vård och bli sjukskriven när man har symptom på ett bipolärt skov. Symptomen på en hypomani/mani och depression kan du läsa i texten ”1. Vad är Bipolär sjukdom?”

Tidiga tecken är däremot mer individuella och ger sig tillkänna före symptomen. Detta gör dem mer subtila, svåra att lära känna och att bli observant på. Men med tiden blir de flesta med en bipolär sjukdom väldigt duktiga på att lära känna vilka deras tidiga tecken är på en hypomani/mani och en depression.

Tidiga tecken talar om för dig själv att någonting är på gång med ditt humör och din energi, medan symptom talar om för alla andra att du är sjuk och behöver hjälp, i synnerhet symptomen på en mani som eventuellt har psykotiska inslag. Jag förenklar det något, men ungefär så kan man tänka kring skillnaden mellan sina tidiga tecken och symptom.

Men när du kan dina symptom på hypomani/mani och depression på dina fem fingrar, så blir det även lättare att lära känna dina tidiga tecken; de är i de flesta fall, inte i alla, en mildare variant i intensitet av symptomen och orsakar därför inte nödvändigtvis några stora problem för en i livet. Men dina tidiga tecken kan snabbt slå över i symptom, så det gäller att upptäcka dem så fort som möjligt för att kunna hindra dem från att utvecklas till fullt utvecklade symptom.

Återigen; det är en mycket klok idé att ta hjälp av andra människor som känner dig väl och som har sett både ditt vanliga jag och när du varit "hyper" och "speedad", eller uppvisat beteende som varit mer än vanlig nedstämdhet, och mer åt ett depressivt tillstånd. Nära och kära har ofta bra koll på hur du är när du är dig själv och när du uppvisat beteenden som varit symptom på din bipolära sjukdom.

Genom andra människor kan du få bra ledtrådar till vad som är dina tidiga tecken på att insjukna. Tillsammans med familj, vänner och andra du litar på kan du börja se ett mönster på när du börjar insjukna och vilka situationer eller händelser som triggar igång dina hypomaniska/maniska eller depressiva skov.

Den kunskapen är oerhört värdefull och effektiv om du vill börja undvika att uppleva de mer extrema svängningarna i humör och energi som en bipolär sjukdom orsakar.

Ett tips för att skilja på sitt vanliga jag från sina tidiga tecken, symptom på ett bipolärt skov, är att fokusera på och utforska beteenden snarare än tankar och känslor. Varför? Dels för att förändringar i beteende är konkreta och därmed är lättare att använda som en referenspunkt, dels för att det är förändringar i beteendet som är mest synligt och påtagligt för omgivningen. Vilket gör att familj och vänner troligen har bra information om hur ditt beteende förändras när du börjar känna dig ”uppåt” eller ”neråt.” Så använd människor i din omgivning i ditt detektivarbete, och låt dem hjälpa dig med det; fråga dem om hur ditt beteende förändras vid tidiga tecken eller symptom.

Tankar och känslor är väldigt abstrakta och svåra att skilja på vad som är ”friskt” eller ”sjukt.” Vem kan inte emellanåt känna sig nedstämd och tänka att man är misslyckad? Är det tidiga tecken eller symptom på en depression? Kanske, kanske inte.

Om man i samband med sådana känslor och tankar även börjar att dra sig undan från familj och vänner (beteende), och slutar att göra de saker man i vanliga fall tycker är roligt (beteende), så ska man bli observant på sitt mående; troligen är man på väg in i ett depressivt skov. Och då är det dags att ta till de strategier och rutiner man har lärt sig att de fungerar för att stoppa ett skov, eller i alla fall, minimerar de negativa konsekvenserna av ett skov för ens hälsa och liv.

Ett hjälpmedel, ett verktyg, för att börja utforska sina tidiga tecken på mani/hypomani eller depression, finns beskrivet i texten "6. Stoppa en mani." I samma text finns exempel på en åtgärdsplan för vad och hur göra för att stoppa ett maniskt skov i ett tidigt skede. Den planen skapar man med fördel tillsammans med en eller flera av sina närstående. Åtgärdsplanen går även att använda för att stoppa depressiva skov, och hur man ska tänka kring och använda planen då, står beskrivet i texten.

 

3. Kunskap. Den brittiska filosofen, Francis Bacon, lär ha sagt: "Kunskap är makt." Det är sant i vårt sammanhang. Läs, läs, läs och åter läs om vad bipolär sjukdom är. Inte endast om vad bipolär sjukdom är och dess symptom, utan om alla aspekter som rör bipolär sjukdom och som gör att du ökar dina chanser att ta kontroll över sjukdomen. Läs på om vilka terapeutiska behandlingar som fungerar vid bipolär sjukdom, om mediciner, hur de fungerar och deras fördel- och nackdelar, om hur hjärnan påverkas och fungerar vid maniska och depressiva skov, vilka är tidiga tecken på att man är på väg in i ett hypomaniskt/maniskt eller depressivt skov, vad kan sätta igång ett skov och vad/hur kan du göra för att stoppa ett skov i tid så du slipper bli inlagd och sjukskriven, etc.  

Om du har en läkarkontakt så be din läkare att ha en så grundlig genomgång som möjligt med dig om bipolär sjukdom, om mediciner och biverkningar. Du ska kräva det, för det är din rättighet att bli informerad om sjukdomen och behandlingar. Om din läkare inte har tillräckligt med kunskaper om bipolär sjukdom, så be din läkare att hänvisa dig till någon professionell som har stora kunskaper om sjukdomen. Eller så får du kanske fundera på att hitta en annan läkare eller vårdmottagning som kan erbjuda dig den information, vård och behandling du behöver och önskar.

Försök komma i kontakt med andra personer som har en bipolär sjukdom. Det finns en massa brukarföreningar både på nätet och ute i verkliga livet. Brukarföreningar är ofta skapade av och för personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. På denna hemsida hittar du länkar till en del föreningar under rubrikerna "Help and Support", och "Hjälp och Support." De flesta av dem har forum och chatt-rum där du kan dela erfarenheter med likasinnade och känna dig mindre ensam om att ha bipolär sjukdom. De är även bra som "kunskapsbanker" om allt relaterat till bipolär sjukdom. Under "Hjälp och Support" hittar du inte endast länkar till föreningar för oss som har en bipolär sjukdom, utan även till föreningar för andra psykiska sjukdomar, psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionsvariationer som ADHD, autism och asperger.

Ta emot all hjälp och allt stöd du kan få från samhället och från andra människor som gör att du kan ta bättre kontroll över dina extrema svängningar i humör och energi. Oavsett hur stark och självständig du är som person så behöver vi alla hjälp emellanåt. Att fråga efter hjälp är inte ett tecken på svaghet utan är en styrka. Dessutom är det klokt och en styrka att inse sina begränsningar och att ta hjälp och få råd från andra som har stor kunskap och erfarenhet av bipolär sjukdom. Både från professionella och från personer som har och lever med en bipolär sjukdom.

Inte minst kan det vara hoppingivande, inspirerande och motiverande att träffa andra personer med en bipolär sjukdom som har lärt sig att kontrollera den och som lever fullgoda liv. De är troligen fler än du just nu anar. En dag kan du bli en av dem och fungera som en förebild för någon annan som är i början på sin resa mot en större kontroll över sin sjukdom.

Kom alltid ihåg: Du kan, och kommer att, ta kontroll över din bipolära sjukdom och makten över ditt liv, och din framtid.

Första steget är att acceptera sig själv och sin sjukdom utan att döma och värdera. Du behöver inte gilla läget, men du behöver se läget för vad det är, och sakligt konstatera att det är som det är (jag har sagt att det inte kommer att vara lätt, men fullt möjligt). Sedan odlar du en önskan att lindra ditt lidande och en vilja att komma vidare ur mörkret och kaoset.

Dina värderingar, när du känner till dem och förstår varför de är viktiga för dig, kan bli som dina stjärnor på natthimlen, som guidar dig i och ger ljus i mörkret. Dina värderingar kan peka ut en riktning på ditt liv och till sammanhang och människor som får dig att må bra, och blomstra. Dina värderingar kan även hjälpa dig att göra val och ta beslut som kommer gynna din strävan att kontrollera din bipolära sjukdom.

Var flitig i ditt detektivarbete, det kommer att ge resultat. Var också snäll mot dig själv och ha tålamod. Det kommer att ta tid att lära känna sig själv, att lära sig att ta kontroll över sin bipolära sjukdom. Men det är fullt möjligt, och ansträngningen är värt det.

 

 

 

 

Lycka till och ta hand om dig!

Janne Tikkanen