Har psykisk ohälsa ökat bland barn, ungdomar och unga vuxna?

Svaret på rubrikens fråga är både ja och nej. Jag ska strax förklara varför.

Den 24/10 2014 var jag med i radioprogrammet "Popula" och temat vi diskuterade var om vårt prestationsinriktade samhälle bryter ner oss psykiskt. Före sändningen berättade programledarna att vi tyvärr inte skulle ha tillräckligt med tid för att gå mer på djupet på temat. Jag hade förebrett en hel del material som jag inte fick möjlighet att ta upp i programmet. Därför tänkte jag dela med mig av materialet här.

Psykisk ohälsa är ett komplext ämne. För det första bör vi precisera vad vi menar med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan användas på olika sätt och i olika sammanhang. Låt oss ta forskning och rapporter om psykisk ohälsa av olika myndigheter. Jag väljer det som exempel p g a att forskning kring  psykisk ohälsa och om den ökar bland barn och unga inte är eniga om det verkligen förhåller sig så.

Den oenigheten beror på många faktorer. Bland annat på vad man lägger in i begreppet psykisk ohälsa. Talar vi om allvarliga psykiska sjukdomar som schizofreni, bipolär sjukdom och depression? Eller talar vi om självskadebeteende, personlighetsstörningar och missbruksproblematik? Menar vi psykiska besvär som oro, ängslan, ångest och nedstämdhet?

Ett problem som jag har noterat med både forsknings -och mediarapporter är att man räknar in NEUROPSYKIATRISKA sjukdomar/funktionsnedsättningar som ADHD, autism och asperger i statistiken över psykisk ohälsa. Naturligtvis kan neuropsykiatriska störningar ge upphov till psykiska besvär som oro, ängslan, ångest och nedstämdhet. Men faktum kvarstår; ADHD eller någon av de andra uppräknande funktionsnedsättningarna är inte psykiska sjukdomar.

 Redan begreppet "psykisk ohälsa" ger upphov till oklarhet, förvirring och felaktigheter i både forsknings - och mediarapporter och artiklar.

En annan faktor som orsakar olika resultat inom forskning i ämnet är vilka mätmetoder forskarna har använt för att komma fram till sitt resultat och sina slutsatser. Jag nämner endast mätmetoden "enkäter" här. Många av de rapporter och studier jag har tittat på använder enkäter som personer får fylla i. Problemet är att det finns många olika slags utarbetade enkäter som ska mäta psykisk ohälsa. Enkäterna har olika slags frågor och de använder olika slags skalor. Detta ger förstås olika slags data, statistik och slutsatser om det man mäter. Sedan kan man fråga sig om frågorna är tillräckligt bra formulerade: Mäter de verkligen det man vill mäta? Man delar även ut enkäter på olika ställen. Det kan handla om personer som besöker öppenvård eller slutenvård. Vissa rapporter handlar om psykisk ohälsa i endast Stockholms län, o s v.

Ok, jag tror det räcker för att vi ska förstå att begreppet psykisk ohälsa är ett komplext ämne och varför forskning i ämnet inte är enig kring hur det förhåller sig med en ökning av den psykiska ohälsan eller ej bland unga.

 Jag bör även tillägga att i stort sett inga av de rapporter och studier jag har tagit del av kan på ett klart och säkert vis svara på frågan "VAD" det är som gör att den psykiska ohälsan eventuellt ökar. Forskarna, "experterna" är lika ovetandes som oss lekmän på vilka faktorer som skulle kunna ligga bakom den eventuella ökade psykiska ohälsan bland unga i vårt land.

Jag tänker göra det enkelt för mig i denna text. Jag utgår från att psykisk ohälsa verkligen har ökat bland barn  - 0-17 år - och unga vuxna - 18-24 år. Jag räknar in alla ovan nämnda psykiska besvär, neuropsykiatriska störningar, självskadebeteende, missbruksproblematik och personlighetsstörningar.

Jag sa i inledningen att svaret på frågan till denna texts rubrik är både ja och nej. Nej, för att psykiska sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom inte ökar, utan verkar ligga  stabilt över tid. Ja, för att allt fler unga uppger psykiska besvär som oro, ängslan och ångest. Det verkar också som att personlighetsstörningar och självskadebeteende ökar och det främst bland tjejer/kvinnor. Det är illa nog. Det sistnämnda av uppenbara skäl; det innebär stort lidande för den drabbade.  Oro, ängslan och ångest innebär förstås också ett stort lidande för den drabbade, men trots det är vi kanske för dåliga att ta de besvären på riktigt allvar? Och det är potentiellt ödeläggande för den drabbades framtida psykiska välmående. Detta för att vissa studier visar att det finns ett samband mellan att rapportera känslor av oro, ängslan, ångest och nedstämndhet i unga år och en ökad risk att söka hjälp för mer allvarlig och svårare psykisk ohälsa senare i livet. I värsta fall kan det leda till självmord.

 

Låt oss börja med statistik som visar att psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna faktiskt verkar ha ökat de senaste 25 åren. Rapporten jag har hämtat följande siffror från heter "Sjukdomar i sluten vård. 1988-2013", och du kan hitta den på Socialstyrelsens hemsida. Observera en sak: Statistiken handlar endast om uppgifter från "sluten vård." Det vill säga, varken siffror från vårdcentraler eller psykiatriska öppenvårdmottagningar är inräknande. Rapporten har hämtat siffrorna från patientregistret.

I rapporten kan vi bland annat läsa: "Antalet vårdade på grund av psykiska störningar orsakade av narkotika har nästan tredubblats från 3000 patienter 1980 till 9000 patienter 2013."

Om vi sedan tittar på diagram 3 med rubriken "Vård av psykiska sjukdomar och beteendestörningar", hittar vi följande siffror. Jag redovisar endast siffror för åldersgruppen "15-24 år."

 Först siffrorna från 1988 och för båda könen: 2 500 ( jag har avrundat uppåt till hela hundratal för både -88 och -13 och för båda könen, men de exakta siffrorna ligger väldigt nära mina siffror. ).

Sedan siffrorna för samma åldersgrupp och för 2013: Män = 4 700, kvinnor = 5 600.

Så, de senaste 25 åren har den psykiska ohälsan bland 15 -24 åringar ökat, och som det ser ut, mest bland tjejer/kvinnor. Notera; jag nämner inte vad som ingår i "psykiska sjukdomar" eller "beteendestörningar." Jag glömde faktiskt kolla upp vad som menas med de båda, men något kan du väl kolla upp på egen hand? ;)

Vad vi kan fråga oss om dessa siffror är: Är den ökande vården av "beteendestörningar på grund av narkotika" ett tecken på att unga idag mår psykiskt sämre än tidigare? Beror alkohol -och narkotikaanvändning på att man vill "självmedicinera" bort psykiska besvär som oro, ängslan, ångest och nedstämdhet? Eller går sambandet åt det motsatta hållet; att alkhol-och narkotikaanvänding orsakar en del av den psykiska ohälsan?  Eller testar och använder 15-24 åringar alkohol och narkotika p g a nyfikenhet, för att man är en spänningssökare och/eller för att man helt enkelt är uttråkad? Eller beror allt på att barn och ungdomar upplever ökad stress, press och krav på att vara lyckad, vara populär, vara duktig i skola och arbetet, se bra ut o s v?

Jag tror en orsak kan vara denna: Barn och unga i Sverige får inte utlopp för sitt behov av att prata om och diskutera kring existensiella frågor. Min egen erfarenhet av att ha jobbat som högstadielärare är att tonåringar har många tankar kring existensiella frågor, och FRAMFÖR ALLT att få prata om dessa med VUXNA. Som sagt, det är bara EN av många orsaker och faktorer som kan vara inblandade i den ökade psykiska ohälsan bland 15-24 åringar. ( Om den ens är en bidragande orsak ).

 

Låt oss gå vidare till en annan rapport. Även den finner du på Socialstyrelsens hemsida och den har rubriken "Psykisk ohälsa bland unga."  Det är en underlagsrapport till den större rapporten "Barn och ungas hälsa, vård och omsorg" ( 2013 ). Vår underlagsrapport är en s k registerstudie och man har använt uppgifter från patientregistret och läkemedelsregistret.

Vi kan läsa följande i rapporten om barn 0-17 år: "Under 2011 var det sammanlagt omkring 41 500 pojkar och 26 500 flickor i åldern 17 år eller yngre som i någon form hade kontakt med vården för psykisk ohälsa ELLER ( mina versaler ) hämtade ut recept på psykofarmaka."

Om vi tittar på åldersgruppen 18-24 år, 2011, har det hänt något. Nu är det 33 500 män och 46 000 kvinnor "som i någon form hade kontakt med vården för psykisk ohälsa eller hämtade ut recept på psykofarmaka." Vad är det som händer i livet för unga män och kvinnor? Vad är det som gör att siffrorna sjunker för män, men ökar drastiskt för kvinnor?

Vad är då de främsta skälen till att söka vård för psykisk ohälsa hos pojkar och flickor i åldrarna 17 år eller yngre? För både pojkar och flickor är "främsta skälet till besök inom öppen specialistvård" ADHD, och bruk av alkohol var den vanligaste orsaken att bli inlagd på sjukhus bland båda könen.

"De psykofarmaka som skrevs ut mest till båda könen i åldrarna 17 år eller yngre var sömnmedel och lugnande, samt adhd-läkemedel, i synnerhet för pojkar."

Bland 18-24 åringarna händer det återigen någonting. Nu är det främsta skälet till psykiatrisk vård för kvinnor "ångestsjukdomarna." Männen, däremot, söker främst på grund av ADHD. Och psykofarmaka för båda könen? Nu är det vanligast med antidepressiva, sömnmedel och lugnande medel.

 

En tredje rapport, "Stressrelaterad psykisk ohälsa," gjord av stressforskaren, Marie Åsberg, professor emeritus i psykiatri vid Karolinska Institutet, kommer fram till följande:

Jag gör en sammanfattning av de punkter jag tycker är viktigast att känna till i hennes rapport.

1. Sömnstörningar, oro och ångest blir allt vanligare bland unga.

2. 1988-89: 9% kvinnor, 4% män uppgav besvär av ängslan, oro och ångest. 2004-2005 har sifforna ökat till 30% bland kvinnor och 14% bland män.

3. Nedsatt psykiskt välbefinnande ökar i SAMTLIGA ungdomsgrupper oavsett familjeförhållanden, födelseland, arbetsmarknadsstatus och föräldrarnas socioekonomiska status.

 

Andra rapporter som jag har tagit del av säger bland annat:

1. Allvarlig psykisk ohälsa har ökat bland ungdomar, och det beror inte enbart på en ökad benägenhet att rapportera känslor av oro och ängslan.

2. Denna punkt är viktig; ungdomar som rapporterar känslor av oro, ängslan och ångest - dvs pyskiska BESVÄR - har en ökad risk för psykisk ohälsa som kan kräva psykiatrisk vård senare i livet. Alltså svårare och allvarligare  psykisk ohälsa som kan leda till sjukskrivning från jobb eller studier. Och i värsta fall; självmord.

 

Det gör mig ledsen, frustrerad och väldigt arg att våra barn, ungdomar och unga vuxna verkar må psykiskt sämre än tidigare generationer. Vad säger detta om vårt samhälle? Vad säger det om oss vuxna? Är vi dåliga förebilder och ger inte tillräckligt med stöd och vägledning till våra unga? Vi verkar inte rusta dem för dagens samhälle. Det är illa att människor mår psykiskt dåligt, men det är fruktantsvärt att våra barn och unga mår så dåligt att de behöver ta antidepressiv medicin och lugnande. Och det när deras liv knappt har börjat. 

ELLER  kanske vi ska se på den ökade psykiska ohälsan bland unga ur ett annat perspektiv? Finns det orsaker vi inte har nämnt ännu som kan vara en ytterligare förklaring till att psykisk ohälsa bland unga verkar öka?

I Dagens Nyheter den 23/10 -2014  fanns en artikel vars artikelförfattare hade läst en antologi som heter "Håller vi på att förvandla livet till en sjukdom?" Antologin är utgiven av Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum för jämlik vård. I den har psykiatrikern och KBT-terapeuten, Åsa Kadowaki, bidragit med texten "Du känner för att du lever - annars är du död."

Jag har alltså inte själv läst Kadowakis text, utan jag citerar från artikeln i DN. Artikelförfattaren har tagit med ett citat från Kadowaki:

"Vi har blivit överkänsliga för livet, för upptagna av oss själva och tror att vi har rätt att må bra hela tiden." Ett annat citat lyder:

"Negativa känslor associeras med att något är fel, istället för med att det är viktigt att uppleva känslor."

Som jag förstår det så pratar Kadowaki om den svenska befolkningen i stort och riktar sig inte särskilt till unga som upplever att de mår psykiskt dåligt.

Artikelförfattaren tolkar att Kadowaki menar att den växande psykiska ohälsan inte ska förstås som ett medicinskt problem, utan som ett existentiellt, filosofiskt, mellanmänskligt och politiskt problem.

Om Kadowaki menar det så tycker jag det är något vi alla ska ta till oss och begrunda.  Personligen håller jag med om att den ökande psykiska ohälsan till stora delar beror på andra faktorer än det medicinska. Kanske i synnerhet hos barn, ungdomar och unga vuxna? Det har alltid varit jobbigt och förvirrande att vara tonåring. Men det verkar vara något annat som tillkommit bland dagens tonåringar och unga vuxna som gör det "extra" jobbigt och förvirrande.

Har dagens unga svårare att hantera negativa känslor än t ex min egna generation som var tonåring och ung vuxen i slutet på 80-talet och mitten av 90-talet?  Söker dagens unga psykiatrisk vård för ett "krossat hjärta", när en kärleksrelation har tagit slut? Kan inte dagens unga hantera den känsla av sorg och förlust det innebär när kärleken tar slut?

Hur det än förhåller sig med det, så säger jag som jag sa när jag gick lärarutbildningen och sedan jobbade som lärare under en kort period: "Never blame the student. Always blame the teacher."

Vad jag menar med det är att att jag som lärare först och främst måste rannsaka mig själv om jag inte lyckas med att få en positiv och konstruktiv relation med en elev. Vad är det i mitt sätt att bemöta eleven som gör att jag inte når fram till hen? Vad är det i min undervisning som gör att eleven har svårigheter att ta till sig den? Hur kan jag på bästa sätt stärka hens självkänsla och få hen att växa som människa?

Hur skulle jag kunna få svar på alla de frågorna? Jo, jag pratar med eleven. Jag frågar, jag visar mig intresserad av elevens mående och eventuella problem. Och det viktigaste av allt: Jag lyssnar på eleven. Lyssnar med närvaro, intresse och empati.

Kan det vara så att vi vuxna inte lyssnar och inte tar på allvar när våra barn, ungdomar och unga vuxna rapporterar om känslor av oro, ängslan, ångest och nedstämdhet? Förstår vi inte att ständig huvudvärk, en klump i magen, hög puls, sömnproblem och utåtagerande beteende kan vara tecken på psykisk ohälsa?

Hur kan vi missa när en tjej eller kille som alltid har gjort bra ifrån sig i skolan börjar få dalande betyg och allt fler frånvarotimmar? För mig är det obegripligt att man inte upptäcker det! Mer obegripligt är det att man inte tar sig tid att fråga hen; "hur har du det?" Den enkla frågan kan vara skillnad på liv eller död... Jag överdriver inte.

Bland vuxna människor som har ett jobb är den vanligaste orsaken till sjukskrivning att "gå in i väggen." Läkarna säger "utmattningsdepression" eller "maladaptiv stressreaktion."

Varför finner vi oss i att må allt sämre psykiskt? För vi har alla ett val. Vi kan välja att leva ett liv som innebär psykisk hälsa istället för psykisk ohälsa. Psykisk hälsa innebär inte "frånvaro av psykisk ohälsa."

För mig innebär psykisk hälsa att varje dag vakna upp och inte känna mig manisk eller depressiv. För mig innebär psykisk hälsa att ha ett jobb som känns meningsfullt, givande, utmanande och med utrymme att växa både i yrkesrollen och som människa. För mig innebär psykisk hälsa att jag har en kropp som kan och orkar lyfta vikter och som orkar springa 7, 8 km . För mig innebär psykisk hälsa att kunna tillfredsställa min intellektuella nyfikenhet och få uttrycka mina kreativa sidor. För mig innebär psykisk hälsa att mina nära och kära mår bra och att umgås med dem. Psykisk hälsa innebär för mig att ta en kopp kaffe på min balkong och titta på den blå himlen. Psykisk hälsa innebär för mig att ligga i soffan en regning lördag och titta på massor med film.

Men psykisk hälsa innebär för mig även att vara ledsen, förtvivlad, arg och rädd. Att brottas med dåligt självförtroende och tvivla på mina förmågor att klara av jobb och livet i stort. Att ibland få mitt hjärta krossat och känna djup sorg och förlust över det. Psykisk hälsa innebär för mig att ibland bli trött på mig själv och på mitt liv. Att ibland inte vilja gå upp på morgonen och bara skita i allt och alla. Att känna mig tjock och ful.

Psykisk hälsa innebär inte frånvaro av psykisk ohälsa. Men vad menar vi med psykisk ohälsa? Vem bestämmer att ett beteende, ett sätt att känna och tänka är "normalt" och ett annat "avvikande" eller "fel?"

Psykisk ohälsa eller psykisk hälsa är inte för mig STATISKA begrepp. De innebär inte för mig positivt ELLER negativt. De innebär inte glad ELLER ledsen. De innebär inte lycka ELLER sorg.

Psykisk ohälsa och  psykisk hälsa är DYNAMISKA i min värld. Jag flyter och pendlar mellan dem. De innebär positiva OCH negativa känslor för mig. Att vara glad OCH ledsen. Lycka OCH sorg. Kanske inte samtidig. Men jag flyter och pendlar mellan dem. En period är livet gott och allting känns bra. Den avlöses av en period då livet känns mer grått, tråkigt och motigt. Och jag pratar inte om de extrema svängingar i humör, känslor och energi som min bipolära sjukdom kan innebära. Jag pratar om "highs and lows" som vi alla känner och har under våra liv.

För det är som Åsa Kadowaki säger: "Du känner för att du lever - annars vore du död."

Jag känner för att jag är en människa. Att vara en människa är att känna. Både positiva och negativa känslor.

 

 

 

 

 

Ta hand om dig själv och andra.

Janne Tikkanen